Dramatik

Städar igår och läser ut Vi i Villa under en spårvagnstur. Jag börjar kunna läsa som stålmannen bara för att hinna läsa alls. Svusch bara, så avverkas en bok. Jobbar hela eftermiddagen, har nattpass plus det, har svårt att sova, det är kvavt och åska i luften och moln så tunga att de nuddar vid det blöta gräset. Maken ringer halv två och säger att han gjort sej illa och slagit i huvudet. Blod över hela ansiktet, han försöker köra till sjukhuset. Jag kan inte ta mej nånstans, måste vara kvar på jobbet. Det känns olidligt. Han får hjälp av en vän till akuten, blir där hela natten. Jag måste fortsätta jobba, maken säger att han ändå sover när han kommit hem. Försöker förgäves få någon att jobba mitt sista kvällspass. Icke. Tar en taxi hem. Duschar, och ser stygnen på makens ögonbryn. Lite groggy ännu är han. Sover lugnt. Det är iskallt inne. Mera regn på gång. Jag längtar till julen och börjar så smått bryta ihop, lite grand sådär. Det känns mest skönt.


Appropå Vi i Villa. En besk bok, varning utfärdas. Mia är sötare.

Detaljer från semestern

Smått och gott från Torekällberget! En kringla till skulle sitta fint.

Detalj från finrummet

Matsalsbord i superfint dockskåp

Specialkringla med dinkelmjöl

En liten bit av en väderkvarn, som jag fick förklara för en liten flicka vad det var för nåt.

Runor, som jag studerade en hel termin. Vikingatidens Aftonbladet, filosoferar min mor.

Vykort

Vykort från Gammel-Sverige, nära och långt borta både tidsmässigt och geografiskt, på samma gång.

Idyll

Ett av alla "Skansen" som min man kallar alla hembygdsgårdar som finns runtom i Sverige. Detta är Torekällberget, som har byggt upp en liten idyll av Sverige för några hundra år sen. Här har jag varit många gånger men så fint som det var nu har jag aldrig sett det förrut, om det är jag som har förändrats eller den lilla låtsasstaden på berget är jag osäker på.

Vackert är det med gamla trähus och fäbodar och i det lilla museet berättas det också om avigsidan, hur fattigt det var när husen stod på sina ursprungsställen och flera familjer delade på ett rum, samtidigt som rika släkter byggde sommarvillor större än Solliden bara för att ha under badsäsongen. Under första världskriget tvistades det om "Badgästfrågan":

"Den stora tillströmningen av badgäster med familjer och tjänstefolk sågs som en av orsakerna till livsmedels- och bostadsbristen".

Jag försöker föreställa mej Södertälje med åkrar och trähus men sedan 60-talet är staden förändrad och från berget ser man industrierna, punkthusen och vattentornet invid stor skog. Innerstaden är fortfarande mycket charmig.

Det slår mej att hela området kring Stockholm var åkrar och bondgårdar innan förorterna byggdes, och att dess historia har försvunnit, förutom på hembygdsgårdarna. Att hela landskapet har förändrats extremt, åkrar och gårdar har blivit små öar av hus på höjden i granskog, med E4an och gångbroar emellan. Jag jämför med Sheffield som har byggts enligt andra ideologier, och som jag uppskattar mer. Staden har byggts runt ett litet centrum, i cirklar som sitter ihop snarare än utspridda öar, och får just den där kvarterskänslan som Södermalm håller så hårt fast i. Det är stenhus och småhus med tydliga avgränsade trädgårdar. Det är inga skogspartier eller allmänningar utan istället många parker, och den stora skogen Endcliffe Woods med hus runt omkring, och så förstås landsbygden Peak District, som är en nationalpark. Aldrig innan jag läste Per Wirténs Där jag kommer från tänkte jag att de stora gräsmattorna, ängarna och skogspartierna i Stor-Stockholm insprängda i bostadsområdena var planerade, jag tänkte att det liksom hade byggts omkring dem av en praktisk anledning.

Jag är mycket förtjust i den engelska bebyggelsen, tryggheten, att det finns konditorier, pubar och tehus i varje hörn och att det känns säkert att gå en långpromenad i Endcliffe Woods där det är bänkar och tydliga skyltar och folk som säger "Goodafternoon". Jag inser inte förrän nu att detta är den stora skillnaden mellan där jag kommer ifrån, och som när jag just hade flyttat till England saknade enormt. Jag saknade skogspartierna, inte för att jag skulle få för mej att gå genom förorterna genom sly och smala stigar, fyllegubbar och blottare, men för att de fanns och omringade all bebyggelse och ingav någon slags känsla av förankring. Tystnaden och ensamheten kunde vara både rogivande och isolerande. Nu kan jag istället känna mej lugn av vetskapen att jag kan gå runt hela Sheffield i woodlands, åkrar och ängar men en busshållplats är aldrig mer än 10 minuter bort. Och visserligen så har jag kallat den engelska skogen för låtsasskog, men nu när jag förstår att skogen mellan förorterna också på många sätt är en låtsasmiljö, breda diken och gränser mellan det gamla och det nya och de som är innanför och utanför tullarna, kan jag tycka att Sheffield är en lika ärlig stad, som har inhägnat naturen på ett annat sätt med närmare och varmare till människorna och själva livet i vardagsrutinen.

Man hade kunnat bygga även Storstockholm i cirklar. Men då hade jag inte kunnat leka bland tallarna. Kanske hade jag saknat något av det där robusta ankaret då. Jag kan uppskatta båda sidorna, men nu som vuxen när jag kan välja, så känner jag mej mest hemma i Sheffield. Ömheten å andra sidan, inför de ödmjuka sandlådorna utanför varje hyreshus och de rejäla brädorna i de gamla husen på hembygdsgårdarna är större än någonsin.

Singing in the rain

Ösregn. Översvämningar. Små grodor här och var, drivor av daggmaskar. The English är riktigt i gasen och pratar väder ännu mer än vanligt. Oj, vad regnar. En hel månads regn på en dag stod det i en tidning. Jag huttrar på väg till jobbet och funderar över om det är några stackare som gifter sej idag och hade planerat fest i trädgården. Vilken sommar, säger en hurtig dam på busshållplatsen. Det är som november, säger jag. Det är värre än i november, säger hon med eftertryck. At least you have the heating on then.

Jag handlar uppmuntringshallon till mej och körsbär till karln. Planerar fotbad och en film. Sedan sömn. Och hela helgen jobb jobb jobb.

Disktrasor

Finfina minnen från Sverige - roliga disktrasor och underbart söta muminkort. Glosan "diska" var bland de första maken lärde sej. När han halvlyssnade på ett samtal med min mor sa han plötsligt "did you say I never wash the dishes?". Bästa sättet att lära sej ett språk på kanske. Och diskar gör han numera också.

Anpassningsbar

För första gången tror jag denna senaste resan till Sverige så upptäckte jag små kulturkrockar med min egen kultur, vilket är ganska förvirrande. Till exempel måste jag tänka vad som är vad med de svenska pengarna. Finns det verkligen inga fler mynt, undrade jag hela tiden. På pendeltåget förväntade jag mej en konduktör och satt med biljettremsan i handen.

På Wayne's Coffee står jag ordentligt i kö och väntar på att affärsbiträdet, eller baristan kanske, ska titta på mej när hon är färdig med den förra kunden (i England skulle det vara extremt oartigt att bryta sej in med sin egen beställning innan det är ens tur, och orsaka stress för alla inblandade) och hälsa och kanske säga välkommen, vad vill du ha. På Starbucks i Sheffield brukar de fråga how are you today och skriva ens namn på brickan så att man säkert får rätt kaffe och fråga vilken sorts mjölk man vill ha, så någon form av kommunikation hade jag väntat mej även i Stockholm. Hon tittar till på mej, irriterat, ungefär varför står du här. Jag tittar tillbaka. Hon ser besvärad ut, och så säger hon inte vad vill du ha, hon säger "jaha?" mycket snipigt. Detta påminner mej om sketchen med Ulla Skoog som får lingonkaffe av Reuter och jag ler stort. Då får jag en blick som att jag är en dåre. Jag förstår senare att det snabba irriterade ögonkastet samtidigt som hon betjänar kunden före (det ska tilläggas att det är totalt tre personer i kön och mycket lugnt) är Stockholms motsvarighet till välkommen, what would you like today. Jag har betett mej utanför ramarna, missförstått en kod. Det tycker jag är spännande. Kaffet kostade också dubbelt så mycket som i storstaden London, men det var gott.

Min mage har förlorat toleransen mot starkt svenskt kaffe och hälsosamt bröd. De första dagarna har jag magknip och längtar efter vitt formbröd, men det går bättre med tiden. Min favorit grovt lingonbröd klarar magen ändå inte av. Detta hade jag inte räknat med!

Till sist får jag associationer till medeltiden med Stockholms nya tullar och den extrema segregering som nu råder mellan förort och stad. Jag skrattar inombords när jag går förbi det uppsminkade söderfolket och minns min engelska kollega säga: Är det Stockholm du ska till? Vad ska du göra där? Ligger inte det bara på en stor åker mitt i intet? Det visar sej att han varit på affärsmöte på Arlanda som faktiskt ligger på en åker, men ändå, det är ett roligt perspektiv, the Capital of Scandinavia, mitt på en åker i ingenstans. Någonstans mellan detta och retroaffärerna på Folkungagatan och extremt dyrt kaffe ligger väl sanningen.