Don't wish your life away

Nyss hemma efter en dubbelpassdag. Duschar snabbt. Maken har köpt tulpaner i ett försök att muntra upp efter gårdagens Noren/Gardell-scen. (Jag kommer hem helt urlakad och har tappat all tro på mänskligheten, mått illa och inte kunnat äta, köpt en hamburgare med mej hem som jag sitter och tuggar på klockan nio på kvällen, den är ljummen och jag har ostsås som skvätt ut i hela ansiktet och försöker berätta om min dag, brister ut i gråt, hulkar, maken gör te, lugnar ner mej, maken tar fram kyckling och försöker få till en gemensam måltid, han vill att vi bestämmer plats för vart vi ska mötas imorgon kväll, jag kan inte tänka klart, han blir irriterad, jag brister ut i mera gråt och han säger frustrerad MEN SKA VI INTE FÖRSÖKA ÄTA TILLSAMMANS DÅ SÅ FÅR DU VÄL GRÅTA SEN vilket är roligt och sorgligt på samma gång och jag skrattar hysteriskt och sen somnar jag.) Vi äter en sen takeaway eftersom det inte blev någon middag med IKEA-plastbiten nu när det blev mera extrajobb. Satay chicken.

Dagen har innehållit små guldkorn av mänsklighet. Smörgåstanten petar in extra potatis till min lunchmacka. En snäll farbror på spårvagnen pratar om hur trevligt det blir sen när man blir pensionär, ja att det är värt det trots allt, slitet innan. But don't wish your life away dear, säger han sen. En tuff tonårstjej lyssnar på hög musik som hörs genom hörlurarna. Det är melodifestival-Euphoria. Det får mej att le. Jag lyssnar på Gulletussan när hon går i terapi och känner någon slags styrka återvända.

Folkungagatan

Södermalm är som någon slags ö från yttre universum. Gammalt, nytt, träåkar och extremt fula kontorskomplex i en salig blandning. Det ska vara retro och man ska klä sej som en pin-up docka, om man är tjej, eller ja, det verkar lite blandat för många män har färgglada tights. Hårdrockare och punkare kan man vara också, så länge man inte handlar på Lindex och ser förortsvanlig ut. Förmodligen en av de intressantare delarna av världen att bedriva kulturstudier på.

Stockholmsglimtar

En solig semesterdag i huvudstaden. Fotografiska Museet besöktes och Strindbergs-utställningen var intressant. Promenad längs vattnet. Måsar och salt luft. Långt från Sheffield. I början efter flytten kunde besök hit kännas nästan plågsamma, så mycket saknade jag havet. Nu kan jag längta efter en engelsk trädgård. Och njuta av både och.

Gröna Lund - numera bäst på håll.

Många nätter har det varit här i något som känns som en annan epok och kanske en annan människa.

Leva och överleva

Intressant hur tydlig gränsen är mellan att leva och att överleva när man har tid att lägga märke till den. Det var längesen jag hade en riktigt uppfriskande semester såsom den som just var, Lanzarote möjligen för ett par år sen. Tid att leva, fnissa, vara uppe sent på kvällen, gå ut utan telefon. Imorse i duggregn iförd regnjacka tänkte jag att nu är jag tillbaka i överlevnaden igen. När jag gick av bussen hem, också i duggregn, fick jag obehagliga minnen av ansiktsförlamningen för 2,5 veckor sen just vid den busshållsplatsen, och kände mej, efter bara en dag tillbaka, sådär slut att jag skulle kunna somna stående, som en häst. En blöt och jourhavande häst. Hur ska man göra, tänker jag, för att leva lite mer och överleva lite mindre? Duschar med telefonerna på behörigt avstånd. Den välbekanta gnagande känslan att något ska hända. Kan hända. Vara beredd.

Äter en pizza. Diskar, fixar med tvätten. Fastnar framför filmen Hero och kan inte sluta titta. Inte trodde jag att folk som mördar varandra i slow motion med svärd kan vara så vackert. Jag googlar slutet för jag tänker att jag måste ta itu med strykhögen. Men kan ändå inte sluta titta. Jag kände helt enkelt att jag levde lite. Funderar på den urbra boken Happy Happy som jag läste på flyget. Inte så mycket handlar den om skilsmässor, som om att kunna leva, inte bara snurra runt runt. Eller jag känner mej mer som en pendel, som går från punkt A till punkt B och tillbaka. Just att snurra runt vore rätt trevligt. Så svältfödd jag blivit på allt sådant jag levde för mest, läsa, tänka, måla, betrakta. Jag hade nästan glömt bort hur det var. Men nu minns jag, och där får man kanske börja.

Betraktar maken där han står och nogsamt placerar en skylt från Ikea som man kan sätta en meny i, mitt på bordet, en gåva från svärmor. Han står ett tag och ler lyckligt och ser på denna fula plastbit som jag inte ville att han skulle ta hem. På onsdag kan vi ha middag, säger han. Då ska jag skriva menyn på den! Sen gör han te till mej och går runt och myser med alla icke estetiskt tilltalande prydnadsföremål han satt upp medan jag varit borta. Kanske kan man lära sej mest av den man tror man känner bäst?

Uppå Söder

Träkåkar på Söders höjder. Fascinerande.

Det lilla huset på kullen

Hemma igen. Heltäckningsmatta på flygplatsen. Varningskyltar för får istället för älg på den slingrande vägen hem. Lila kullar, riddarsporrar i dikena, kor på bete.

Det känns som om jag har varit borta mycket länge och inte alls. Det har blivit lite dammigt och krukväxterna har mått bättre, annars har väl maken klarat sej bra utan mej. Han har varit i garaget och rotat fram alla fula prydnadssaker som jag hade gömt och ställt fram dem lite här och var. Han har köpt en hel del städattiraljer också, typ tvättsvampar, vilket han aldrig gjort förr. Och fyllt både kyl och frys. Strålande glad hämtade han upp mej på flygplatsen.

Jag ska resa bort oftare tror jag.

Nu väntar lite te och uppackning av resväska som vägde 5 kilo mer nu på hemresan. Jag tror det mesta av den vikten är Marabou chokladkakor. Sen direkt till kontoret imorgon bitti. Tjoff! säger det bara. Pang bom, semestern är slut.

Back to work

Wake up to some Elvis! Nu ska här flygas över Nordsjön. Och när jag flyger så väljer jag alltid fönsterplats, så att jag kan se med egna ögon att ovan molnen, lyser faktiskt solen.