Thursday, 3 September 2015

'When did we see you hungry or thirsty or a stranger or needing clothes or sick or in prison, and did not help you?'

Det är en lugn morgon. Lite jobb väntar, men jag har tid att gå en lång promenad i Botanical Gardens och njuta av ömsom solsken, ömsom blålila regnmoln. Det blir aldrig mer än duggregn. När jag åker spårvagnen läser jag Metro som så många andra och genom vagnarna finns bild efter bild av den drunknade lilla pojken som fyller hela framsidan av tidningen. Plötsligt vaknar bekanta i mitt Facebook-flöde till och det är änglar och tårar och voluntärer och jag vet inte vad där det förrut mest har delats länkar om pensionärer och ut ur EU och ... fotboll. Jag blir provocerad, har ni bott under en sten de senaste fem åren?

Jag blir så trött av alltsammans, sätter mej en lång stund i katedralen och tittar på alla fönster. Det är många människor där idag som ber och en del gråter. Ett fönster illustrerar Matteusevangeliets kapitel 25. På nittonundrasjuttonårssvenska, blir svaret på frågan i rubriken 'Sannerligen säger jag eder: Vadhelst I icke haven gjort mot en av dessa minsta, det haven I ej heller gjort mot mig.' 

 Det är vackert. Jag läser i min nötta bok med Audens dikter, framförallt den här, och sen känns det, om inte bättre, så mera tydligt. Jag tänder ett ljus, för det kan iallafall inte göra någonting värre, och så tänker jag på alla rubriker om skam, att det är ett slöseri med känslor och tankeverksamhet. Jag saknar en nyanserad bild av verkligheten. Det lyser klarare i det färgade glaset. Sen läser jag den lilla rutan "Good deed feed" i Metro och åker hem till katten, som är precis lika glad att se mej som alltid.


Vad har man annat än sitt lilla liv och funderingar om man ska hänga ut tvätten eller inte när det regnar godtyckligt.
Spindlar måste vara intelligenta varelser som kan spinna så vackra nät.
Mörka moln hemma ...
... blir gnistrande sol i rosentädgården, där det ännu doftar ljuvligt.

Folk har delat paraplyer, givit pengar till tågbiljetter ...

3 comments:

Monica said...

Väldigt bra skrivet Anna! Det är tungt mycket men vi måste fortsätta att se. Och alla kan vi göra något.

Elisabet. said...

Igår, på väg till bion i Halmstad, tog pv upp detta med att vi faktiskt borde kunna ta hand om ett ensamkommande flyktingbarn.
Han har tänkt på det länge.
Jag har inte svarat ännu på hans tanke.
Jag tänker och tänker och tänker och allra mest tänker jag på dom där orden i din rubrik.

Steel City Anna said...

Elisabet: vad fint, ja det ar ett stort beslut. Igar var en sadan dag nar mycket kom upp till ytan tycker jag. Allt mojligt, bade politiker och verklighetens folk hade bade mycket ljust och morkt som kom fram.

Mamma: nar doda barn kommer upp mitt i semesterbadet, da kan man iallafall aldrig anvanda ursakten att man inte visste, som man mojligen kunde pa trettiotalet.