Tankar om pensionen

Ofta brukar jag fundera över pensionärslivet och vad jag ska pyssla med då. Jag föddes som tant nämligen, även om jag ser snarare ung ut för min ålder. Inombords är jag ungefär 70, 75 kanske till och med. Idag såg jag två sidor av vad som vankas om en sisådär tjugofyratusenfyrahundraåttionio dagar:

Tidigt imorse såg jag en äldre man före mej i kön på posten; han hade rutig basker och käpp som hängde fast i ett band runt handleden, och med ett förstoringsglas i högsta hugg stegade han mot kassan. "Du har satt i kortet åt fel håll", säger kassörskan, hon upprepar och upprepar för han hör lite dåligt och han ser ju inget vidare heller, men till slut vänder han kortet rätt i kortläsaren och börjar långsamt knappa in sin kod. Han vinklar mödosamt förstoringsglaset och kanske har han svårt med färger, för han råkar trycka på röd knapp istället för enter, och kassörskan säger "om igen försöker vi, grön knapp ska det vara på slutet". Kön ringlar sej längre och längre men det är ingen som suckar, och jag går fram till kassan intill och mannen säger att ja såhär får man hålla på, inte vågar jag ta ut pengar i vanlig automat när det går så långsamt för mej, då blir jag rånad på stört! och jag ler och får en plötslig impuls att börja gråta, men hejdar mej, för jag är på jobbet, och för att jag ska fokusera på att hjälpa en annan människa att göra sina bankärenden men jag tänker att livet i det lilla, kan vara så ömkligt och orättvist.

Sen blir det dags att ta spårvagnen tillbaka in mot stan, och snart kliver det på tre äldre damer i 75-årsåldern, ja i min inre ålder alltså, och de ler vänligt mot mej och tackar för att jag makat undan väskor och annat och informerar vad den billigaste spårvagnsbiljetten heter när de frågar - de är inte från Sheffield utan här på besök, berättar de. Nu ska de på lunch på en stor pensionärsklubb i Hillsborough där man kan äta billigare än vad det kostar att laga lunch hemma, och så kan man ta en öl till, säger damen med plirigast blick och tittar på mej. Vi pratar lite om det varma vädret och läser i Metro och en av damerna börjar läsa horoskopet högt, det handlar mycket om kärlek och att träffa den rätta, ja det här är mer för ungdomar som dej, säger damen som läser. "Nej på mej passar det perfekt in!" ler den pliriga damen, jag har alla möjliga karlar på gång. Sen måste jag gå av men jag tänker att jag hundra gånger hellre skulle gå på pensionärslunch än till kontoret. Nåja, om tjugotusenfyrahundraåttionio dagar.

Så får man hoppas att pensionärslivet blir mer av den pliriga sorten, än den utlämnande, med förstoringsglas.