Alla vägar bär till Sheffield

Åker bil genom ljusgröna dalar och violetta kullar fulla med ljung, och får. Stenmurar och stenhus fulla med öl och träbankar utanför och parasoll med gubbar i keps under. Fåren klättrar på de mest branta stensluttningar och ser helt oberörda ut, betar bara stillsamt. En kompis funderar om att vara ett får i ett vårgrönskande Peak District är som om vi vore i ett oändligt fält av pommes frites.

Jag tänker att detta är mitt, och hör ett fröjdefullt kviller i hjärtat. Man kan göra en plats till sin, utan att alls tänka på det, bara genom att stanna och finnas där. Det slår mej under middagspratet i lördags, när vi alla pratade om vår väg till Sheffield, och det visade sej att alla, inte bara jag från ett annat land, faktiskt hade färdats dit, bosatt sej och förälskat sej i kullarna och pubarna, om resan så bara gick en halvtimma från Doncaster. Det var samma sak, samma känsla.

Och jag tänker på detta komplicerade med människors olika kulturer, hur oerhört okomplicerat det också kan vara, och hur en resa mellan haven eller mellan kullarna i grannbyarna kan ha precis samma avstånd och betyda lika mycket. Alla hade vi på något sätt känslan av att ha kommit till rätta. Alla hade vi väldigt skiftande barndomsberättelser, om katolsk skolning i en irländsk by, om oförglömliga nätter vid havet i Wales, om tonårigt ciderdrickande i parken i Doncaster, förorts-London på 80-talet, att komma till England på vintern i linnekostym från Barbados, att åka spark genom uppländska ängar på påsklovet. Sen hade vi hamnat i Sheffield, hamnat och kastat ankar och stannat.

Så många sånna här möten det måste finnas. Världen är liten.