Endast tomten är vaken

Stjärnorna gnistrar inte och glimmar men solen strålar och sprakar och himlen är helt klarblå. Tidig morgon vid spårvagnsstationen Crystal Peaks. Inte en enda människa så långt ögat når, en sällsam nåd i proppfulla ö-riket England. Jag tycker att sånna här kraftledningstorn är ganska snygga. Och en nästan tom spårvagn att skramla hem i är balsam för själen. Det är sånna där ljud som efter ett tag känns hemma. De allra första skakningarna i rälsen och dunket innan man ser spårvagnen komma runt hörnet: Dooo do do do dunkdodunkdodunk.

Tänk, ofta när man får frågan hur man mår och man inte vill svara bara 'bra' för att det vore att ljuga lite för mycket så säger man kanske att 'jodå, jag är lite trött', eller 'bra, fast jag är lite förkyld'. Om det är nånting negativt så sätter man alltid lite före. Men man säger inte 'jo tack, jag mår lite bra', eller 'jo, jag mår lite fint'. Fast en tjej jag känner med Down's gör det. Jag mår en liten bit bra, tack, säger hon, på ett självklart sätt och får ofta folk att le. Men det är verkligen inte ett dumt svar. Man mår förmodligen lika lite bra som man mår lite förkylt, och då kan man ju fokusera på det positiva utan att överdriva eller ens ljuga. Och precis så känner jag när jag står där och väntar på att spårvagnen ska komma dunkandes: Jag mår lite fint.

Folk- och bilfritt, sol- och himmelfullt

Var-dags-glädje.