Utflykt till Woodhouse

Ibland kan jag känna ett stort begär att åka buss av ren lust, inte för att man ska nånstans. Jag satte mej således på 52:an och åkte hela vägen till Woodhouse, en liten by ganska långt utanför stan. Det kändes ungefär som att komma till en svensk ort där alla känner alla, och jag fick många misstänksamma blickar på mej när jag började fota sevärdheter på torget. En turist i Woodhouse hade de nog inte sett på länge, om ens någonsin.
Mer och mer går det upp för mej hur vi svenskar och Yorkshireborna nog stammar från samma vikingablod, inte bara för att var och varannan gata har namn som innehåller thorpe (torp), crook (krok) och kirke (kyrka) utan för att mentaliteten är sådär härligt hård och om ingen har dött ska man inte klaga. Men medan England vårdar sina tusenåriga stenhus och skyddar nästan varje ruckel från 1800-talet så bygger vi nytt nytt nytt och likadant. Och för första gången på länge så tvivlade jag på vilket läger jag tillhör. Trots att jag är ganska gammelmodig av mej så kände jag att Woodhouse nog skulle må bra av åtminstone nåt litet kulturhus i glas eller en sensuell skulptur istället för den där skamstocken på torget. Nån liten förändring ska man väl kunna våga sej på under 700 år?

Typiskt gammalt hus
Traditionellt bageri
Traditionell pub500-årigt husSevärdheten, den första och sista: Ett kors från stadens födelse tidig medeltid fast själva korset har bytts ut så, hmm ...TorgetMinnesmonument från krigetRoligare än så var det inte!