torsdag 16 februari 2017
Ecclesall Road
Följ med på en liten promenad längs Ecclesall Road, en av Sheffields roligaste och galnaste gator.
onsdag 15 februari 2017
10 berömda flickor
En bondgård här i Sheffield har blivit omskriven i flera tidningar sen en sugga satte ett ordentligt världsrekord: Inte mindre än tio kultingar, och varenda en var en flicka! Jättekul tyckte jag och många andra och underverken fotograferade jag när de var runt en vecka gamla. Helt ljuvliga.
 |
| Undersökte en morot noga. |
 |
| Mamma Gris heter Elizabeth. |
 |
| Under värmelampan |
 |
| Titta på det rynkiga rosa trynet ... |
 |
| Matdags. |
 |
| Sneglade på mej |
 |
| Knorrarna! |
 |
| Mycket mankemang faktiskt när de skulle lägga sej i en hög igen efter maten. Bök, skrik och nöffande. De flyttade runt rätt metodiskt ändå, som nåt slags pussel. |
tisdag 14 februari 2017
Love knows no borders
Idag har min facebookfeed svämmats över av hashtaggen loveknowsnoborders med bilder eller videor på par och familjer där alla eller några har olika nationalitet, tillsammans med berättelser om hur man träffats, hur man ser på framtiden. Det var riktigt fint att se. Klicka här för massa härliga videor!
Vårt bidrag kommer här: Czech/German - Swedish - British/or just cat in general #LoveKnowsNoBorders
Annars är det riktigt kyligt fortfarande så fort mörkret kommer trots en solig dag och vi har kurat ihop oss framför TV:n med tända ljus, god middag och efterrätt.
Vårt bidrag kommer här: Czech/German - Swedish - British/or just cat in general #LoveKnowsNoBorders
Annars är det riktigt kyligt fortfarande så fort mörkret kommer trots en solig dag och vi har kurat ihop oss framför TV:n med tända ljus, god middag och efterrätt.
Hjärtans katt
Idag är det ju Valentine's Day men jag ägnar dagens inlägg åt det som är allra närmast mitt hjärta, nämligen katter. Av katter blir man alltigenom glad och snäll och de är så särdeles kärleksfulla djur där de går och buffar, spinner och slingrar sej runt benen. De sprider frid runt sej när de sover och leenden när de jagar humlor vid en blommande buske. Romantik kan jag vara utan, men katter vill jag inte vara utan så länge jag lever.
 |
| Här har vi en stor bondgårdskatt som sover som Superman. En extremt snäll katt. Och tjock. |
 |
| Här har vi min egen katt som har börjat vänta på att jag ska gå upp på mornarna, för att kunna krypa ner där jag just har legat. Hon buffar in hela eller halva huvudet under täcket och ibland ser jag henne inte förrän jag bäddar. Lite mer grått har hon fått i pälsen, den gamla damen. |
 | |||||
| Och äter man frukost i sängen, någonting med smör på, då är det en madame som vill vara med. Rostat bröd med smält smör får man äta med ögon i nacken, annars är där snart en tass och en lång rosa tunga i alltsammans. |
Happy Valentine's Day hur ni än firar den!
måndag 13 februari 2017
Från Brexit till Bibeln till Tranströmer
Att bo här just nu, i det som är kaoset Brexit, är en förbryllande, omskakande upplevelse. Vår status som EU-medborgare i ett land utanför EU efter Storbritanniens utträde är fortsatt oviss, och ganska nyligen röstades förslaget om att garantera våra rättigheter och ge oss permanent uppehållstillstånd här ned.
Uppehållstillstånd går förstås att söka ändå redan nu, och har man arbetat sammanhängande i minst fem år så ska det inte vara några problem. Blanketten har också precis blivit enklare och det går att söka på nätet. Min man har redan uppehållstillstånd sedan länge och jag har arbetat här i snart 12 år utan minsta paus, men jag har ändå andra farhågor. Jag har också stor sympati med alla de som inte arbetat av olika anledningar, men varit försörjda av en maka eller make eller självförsörjande, och därför inte kvalificerar för att söka uppehållstånd eller medborgarskap och kan trygga sitt liv i Storbritannien med sin egen familj. Eftersom det är extremt dyrt med barnomsorg här så måste många helt enkelt vara hemma. Det kan ju också vara så att man inte kunnat arbeta på grund av sjukdom eller att man vårdat en anhörig.
Jag har inga barn, kan högst troligen stanna om jag verkligen vill och en svensk utbildning att falla tillbaka på om jag inte vill, så jag stressar över andra saker. Min största rädsla är privatiseringen av sjukvården som redan har börjat och att ett amerikanskt system införs där man måste ha försäkringar för att få vård. Med låga löner och kroniska sjukdomar är vi inte mycket att hänga i julgranen för ett försäkringsbolag.
Min andra oro är hur det ska gå till att flytta över den statliga pension vi tjänat in här till andra länder i famtiden, och hur många byråkratiska hinder som kommer skapas innan man har bevisat vad man har rätt till och vem som ska betala vad till vilket land. Dessutom stressar det mej att inte veta vilka rese-restriktioner som kommer införas och hur pass mycket mer komplicerat och dyrt det kommer bli att resa till och från EU, där vi har vår närmaste familj.
Det formella utträdet ur EU påbörjas nu i mars och kommer att ta två år, minst. Många säger att det är omöjligt men jag kan mycket väl tänka mej att britterna fixar det snabbare än man anar. Under dessa år sitter vi i limbo med miljontals andra människor, EU-medborgare i Storbritannien och britter i EU-länder, och vet inte hur vår situation kommer att bli.
Allt detta som jag skrivit ovan surrar ständigt i mitt huvud, samtidigt som jag ser ut som en britt, låter som en britt, jobbar med britter och är vänner med britter. Måste jag av någon anledning poängtera att jag är svensk så är det ingen som tror mej förrän jag visat passet eller sagt någonting på svenska. Det händer mej så ofta i de mest underliga situationer att jag har fått en viss vana, men reaktionen är alltid av total förvåning. Jag tar det för givet att många är tvåspråkiga, det är ju helt normalt om man har föräldrar från ett land och växer upp i ett annat till exempel, men det är som om britterna inte kan greppa det. Det ligger någonting i det där som stör mej mer och mer. De flesta britter har också extremt svårt att förstå hur Brexit påverkar mej, eller att det påverkar mej överhuvudtaget. Som om migrationsverket intresserade sej för folks dialekt och förmåga att uppskatta oerhört gamla hus.
Alla EU-familjer som bildats i det som kanske kommer att ses tillbaka på som det naiva 00-talet får plötsligt gränser att tänka på, blanketter, pengar att försörja varandra med, oro över om barnen har annat medborgarskap än en själv, myndigheters makt över ens liv. Den fria rörlighetens dagar är över. Att det skulle få sådana konsekvenser, att gifta sej med någon från ett annat land, det hade jag aldrig kunnat drömma om. Det har tagit sej bibliska, gammaltestamentliga proportioner, då man inte bara gifte sej med en annan släkt hursomhelst. Jag tänker på Rut som valde mellan sina släktingar och till slut följde med Naomi till Betlehem med orden Dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag. Nu har det sina skäl att Ruts historia är så känd, för att göra som Rut är sannerligen inte lätt. Att ge upp sitt folk och sitt land på riktigt, inte bara att kuska runt lättvindigt inom EU, utan att svära trohetsed till den brittiska drottningen och kanske, om reglerna ändras för dubbelt medborgarskap i framtiden, förlora sitt svenska, det är inget jag är beredd på iallafall. Då hade vi ändå texten om Rut och Naomi på vårt bröllop.
Något som ser ut att vara helt kan helt plötsligt öppna sej och visa en annan komplett sida. Det kan rymmas så ofantligt mycket i en människa. Hur var det nu Tranströmer beskrev det ... inne i dej öppnar sej valv bakom valv oändligt. Det måste gå att vara delar av olika länder och leva bortom de gränser politiken sätter för oss, på något sätt. Just nu vet jag bara inte hur.
Uppehållstillstånd går förstås att söka ändå redan nu, och har man arbetat sammanhängande i minst fem år så ska det inte vara några problem. Blanketten har också precis blivit enklare och det går att söka på nätet. Min man har redan uppehållstillstånd sedan länge och jag har arbetat här i snart 12 år utan minsta paus, men jag har ändå andra farhågor. Jag har också stor sympati med alla de som inte arbetat av olika anledningar, men varit försörjda av en maka eller make eller självförsörjande, och därför inte kvalificerar för att söka uppehållstånd eller medborgarskap och kan trygga sitt liv i Storbritannien med sin egen familj. Eftersom det är extremt dyrt med barnomsorg här så måste många helt enkelt vara hemma. Det kan ju också vara så att man inte kunnat arbeta på grund av sjukdom eller att man vårdat en anhörig.
Jag har inga barn, kan högst troligen stanna om jag verkligen vill och en svensk utbildning att falla tillbaka på om jag inte vill, så jag stressar över andra saker. Min största rädsla är privatiseringen av sjukvården som redan har börjat och att ett amerikanskt system införs där man måste ha försäkringar för att få vård. Med låga löner och kroniska sjukdomar är vi inte mycket att hänga i julgranen för ett försäkringsbolag.
Min andra oro är hur det ska gå till att flytta över den statliga pension vi tjänat in här till andra länder i famtiden, och hur många byråkratiska hinder som kommer skapas innan man har bevisat vad man har rätt till och vem som ska betala vad till vilket land. Dessutom stressar det mej att inte veta vilka rese-restriktioner som kommer införas och hur pass mycket mer komplicerat och dyrt det kommer bli att resa till och från EU, där vi har vår närmaste familj.
Det formella utträdet ur EU påbörjas nu i mars och kommer att ta två år, minst. Många säger att det är omöjligt men jag kan mycket väl tänka mej att britterna fixar det snabbare än man anar. Under dessa år sitter vi i limbo med miljontals andra människor, EU-medborgare i Storbritannien och britter i EU-länder, och vet inte hur vår situation kommer att bli.
Allt detta som jag skrivit ovan surrar ständigt i mitt huvud, samtidigt som jag ser ut som en britt, låter som en britt, jobbar med britter och är vänner med britter. Måste jag av någon anledning poängtera att jag är svensk så är det ingen som tror mej förrän jag visat passet eller sagt någonting på svenska. Det händer mej så ofta i de mest underliga situationer att jag har fått en viss vana, men reaktionen är alltid av total förvåning. Jag tar det för givet att många är tvåspråkiga, det är ju helt normalt om man har föräldrar från ett land och växer upp i ett annat till exempel, men det är som om britterna inte kan greppa det. Det ligger någonting i det där som stör mej mer och mer. De flesta britter har också extremt svårt att förstå hur Brexit påverkar mej, eller att det påverkar mej överhuvudtaget. Som om migrationsverket intresserade sej för folks dialekt och förmåga att uppskatta oerhört gamla hus.
Alla EU-familjer som bildats i det som kanske kommer att ses tillbaka på som det naiva 00-talet får plötsligt gränser att tänka på, blanketter, pengar att försörja varandra med, oro över om barnen har annat medborgarskap än en själv, myndigheters makt över ens liv. Den fria rörlighetens dagar är över. Att det skulle få sådana konsekvenser, att gifta sej med någon från ett annat land, det hade jag aldrig kunnat drömma om. Det har tagit sej bibliska, gammaltestamentliga proportioner, då man inte bara gifte sej med en annan släkt hursomhelst. Jag tänker på Rut som valde mellan sina släktingar och till slut följde med Naomi till Betlehem med orden Dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag. Nu har det sina skäl att Ruts historia är så känd, för att göra som Rut är sannerligen inte lätt. Att ge upp sitt folk och sitt land på riktigt, inte bara att kuska runt lättvindigt inom EU, utan att svära trohetsed till den brittiska drottningen och kanske, om reglerna ändras för dubbelt medborgarskap i framtiden, förlora sitt svenska, det är inget jag är beredd på iallafall. Då hade vi ändå texten om Rut och Naomi på vårt bröllop.
Något som ser ut att vara helt kan helt plötsligt öppna sej och visa en annan komplett sida. Det kan rymmas så ofantligt mycket i en människa. Hur var det nu Tranströmer beskrev det ... inne i dej öppnar sej valv bakom valv oändligt. Det måste gå att vara delar av olika länder och leva bortom de gränser politiken sätter för oss, på något sätt. Just nu vet jag bara inte hur.
söndag 12 februari 2017
Små saker, stor skillnad
Vi har alltid haft dörren till uthuset (den gamla toan) öppnandes inåt. En urbota dum grej, för då tar ju dörren upp den mesta platsen av den lilla som finns. En sådan där grej som man stör sej på så gott som dagligen men tänker att man fixar sen ... Men nu äntligen gjorde vi det. Hittade en jättetrevlig hantverkare som sågade till en ny dörr och dörrkarm och monterade den så att den öppnades utåt. Att en sån liten grej kan göra så stor skillnad i ens vardag! Jag blir glad varje gång jag ser dörren. Så fort det blir en varm och torr dag så ska jag måla den gräddvit, eller cream tea, som färgen heter här.
En annan liten grej är vår tvättlina som alltid hängt för långt ner. Det fixade gubben med dörren på en sekund genom att sätta fast två stödstolpar i varandra. Ja, det är bara att göra såhär, sa han. Jaha, tänkte jag ... Det hade inte jag kommit på under fyra års tid. Även detta med höjd tvättlina en lycka i vardagen. Jag hänger ut tvätten på vintern också, och torkar lite snabbt sen bort det kalla på elementen. Går mycket fortare.
En annan liten grej är vår tvättlina som alltid hängt för långt ner. Det fixade gubben med dörren på en sekund genom att sätta fast två stödstolpar i varandra. Ja, det är bara att göra såhär, sa han. Jaha, tänkte jag ... Det hade inte jag kommit på under fyra års tid. Även detta med höjd tvättlina en lycka i vardagen. Jag hänger ut tvätten på vintern också, och torkar lite snabbt sen bort det kalla på elementen. Går mycket fortare.
lördag 11 februari 2017
Pulversåsens lov
Jag har läst nånstans att få grejer är så onyttiga som just pulversåser ... Här finns de inte direkt, vi har gravy granules som man blandar med vatten och smakar kyckling, nötkött eller vad det nu kan vara. Mer som tjock sky än sås. Jag brukar ofta köpa med mej bearnaisesås från Sverige och när jag känner mej lite nere så lagar jag kött, sås, potatis och grönsaker. Undrar om nåt annat land äter lika mycket bea som svenskarna? Vi har den ju till och med på pizza.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)