Adjö, krokus

Dessa bilder är tagna under krokusens five minutes of fame. Så fort de kommer, och så fort de försvinner. Modiga små spjut som motar bort vintern och gör alla gladare till mods.

In the bear pit

Rhododendron ramar in ingången till den gamla viktorianska björnhålan. Numera med en ganska timid och synnerligen stillsam björn.

Filosofiska rummet

Jag läser ett blogginlägg hos Annika, också utlandssvensk, som handlar om att landa i sitt nya land.

Jag tänker och har tänkt mycket på det där under alla år som gått, jämfört kulturer och letat skillnader och likheter, och det kommer för mej att jag liksom obemärkt börjat tänka på ett annat sätt. Att det viktiga är att landa i sej själv, annars är man aldrig hemma.

Jag undrar om kulturkrockar, som man ofta pratar om men har svårt att beskriva, egentligen är krockar mest med sej själv, och just därför lite luddiga. Den roll man hade, vanor, rutiner, sättet man sågs på som kanske inte var sant men vardag. Så plötsligt är man ryckt ur sitt sammanhang. Man är fri att bli vemsomhelst. Allra svårast, är det kanske, att vara just den man är. I sina egna ögon. Våga. På ett nytt språk. På nya gator. Annorlunda matvaror och seder och bruk. Men människor, människor är ju ändå rätt lika. Att det inte finns prästost och att man dricker pulverkaffe och pratar med varandra på bussen utan att vara galen, det är egentligen petitesser. Det är sånt man lär sej hantera snabbt.

Man ska bära som just bara sin egen. Sådär innan man skapar sitt sammanhang. Det är det som är krocken.

Jag hade aldrig landat i Sverige innan jag åkte. Så småningom hade jag gjort det, med det är mindre viktigt. Man kan vara lika borta hemma som vartsomhelst. Landar gör man i hjärtat.

Min framtidsplan

Första önskerubriken blir från Trillingnöten, en trogen önskare! Dina andra önskeinlägg kommer senare.

Min framtidsplan. Vad har hänt om tio år, undrar Trillingnöten.

Det kan man verkligen undra. Tio år, det är lång tid. Då är jag 42.

Jag tror och hoppas att vi bor kvar i vårt lilla tegelhus. Högst troligen med ett par katter. Vem vet, kanske en liten stålbebis också. Där har jag ännu inte bestämt mej. Jag skulle kunna tänka mej att vara fosterfamilj eller kanske extrafamilj till barn med särskilda behov.

Jag jobbar förhoppningsvis mindre och reser och har mer roligt. Kanske har mina föräldrar flyttat hit? Jag vill ha hunnit med en långresa till amerikanska södern där jag ska göra en turne på olika diners och äta bisarrt stora mackor med fläsk och ost. Som i det här programmet:



Jag skulle väl tro att jag fortfarande är gift. Till death do us part, har jag ju sagt 2007. Glöm inte att det gäller i himlen också, brukar maken säga. Han är orolig att det finns nåt litet loophole där, att så fort man kommer till himlen blir alla fruar Happy, Happy och ser äntligen en chans att hitta en annan karl. Men jag har lovat om himlen också.

Om jag får önska hej vilt så hoppas jag förstås att jag på något sätt lyckats öppna min fantasirestaurang Kött, sås och potatis.

Var inte blyga, önska mera!

Så plötsligt så händer det

En dag plötsligt efter månader av svällande knoppar, så fäller den bara ut sina gigantiska kronblad, den magnifika magnolian. Och en alldeles vanlig lite småtrist vardag blir någonting alldeles särskilt.

En dröm i rosa

Kameliabuske i all sin prakt. Underbar är den.

Påskpynt

Gult är fint och jag börjar lite försiktigt pynta till påsk. Samt äta dessa supergoda chokladtryfflar med kycklingar på, kanske lite för ofta.