I onsdags

 Knappt en vecka sen är det, som vi landade i Prag, men det känns som en månad sen redan. Jag liksom bara rusade in i jobbet, eller sköts från en kanon ända från Prag till skrivbordet på kontoret och först nu har jag börjat andas. Resväskan står orörd, jag brukar annars packa upp på en gång. Det tar ett tag att komma ikapp, det var en sån intensiv resa.

När vi landade i Prag var detta vad jag såg genom det lilla flygplansfönstret:

Landningsbanan med mörk himmel

Sen brakade det loss, hela himlen öppnade sej och blixtarna duggade tätt. Att flyga i åskväder var ingen särskilt rolig upplevelse, jag hoppas verkligen att jag slipper det i framtiden.

Vi ordnade med hyrbilen och körde en extra sväng genom Prag i regnet.

Sen bar det av mot bergen norrut mot Liberec. När vi väl kom ut ur åskvädret uppenbarade sej den mest fantastiska starkrosa himmel jag sett på länge och det blev ett fint välkomnande.

Vägskyltar med regnmoln på

Sen drack vi te i makens barndomskök.

Jag har varit här en gång tidigare, för sex år sedan när vi var nykära och jag hade fyra olika nyanser på ögonskuggan en vanlig torsdag och gick upp och borstade tänderna tidigt på morgonen för att låtsas att jag vaknade med tandkrämsandedräkt. Nu, ja nu sitter jag i en urtvättad pyjamas som det står 'Moody Cow' på och beodrade utan vidare karln att åka till macken och köpa frukost och kaffe vilket han gjorde också. Jodå, det händer en del på sex år. Såhär ser han ut ungefär, fortfarande. Och teckningen är söt tycker jag - visar på en man med känsla för detaljer med sånna pydliga rabatter. Det fanns en del i gömmorna!

Lägenhetsområdet i Liberec ser ut som i vilken svensk förort som helst och jag kände en underlig bekant känsla av hemma, sådär så att jag måste påminna mej om att inte säga hej till folk på svenska när jag mötte dem i porten. Annorlunda var dock allt liv och rörelse i området, nästan varenda människa hade en liten hund att gå promenader med, folk stannade och pratade med varandra, många gick ut och satte sej på en bänk utanför huset enbart i syfte att prata med alla som gick förbi - jag försökte tänka mej att nån skulle göra så i Stockholm, kanske i kommunen långt ifrån lagom, men i största allmänhet, utan ens en förevändning av en bok eller fipplande med en mobiltelefon, nej det är otänkbart. Jag ska nog prova det nästa gång jag kommer till Sverige.

Utsikt från balkongen

Förlagan till Sveriges förortskomplex, eller tvärtom kanske