Högst 17 grader och moln

Städar lite och ser sommaren gå upp i moln. Jag har skrotat mina picknickplaner och istället strykt kläder och handtvättat alla plagg jag är extra rädd om. Kommer att tänka på när min mormor ringde och jag var en 14 sådär, i full färd med att handtvätta en klänning och sa att jag hinner inte prata så länge för det var blött i hela badrummet och hon bara skrockade och sa att det var en dålig ursäkt att inte ha nån tid för henne minsann. Jag tror då aldrig att hon trodde på det, hon såg nog aldrig den där husliga sidan av mej, nej aldrig kunde hon tänka sej att en tonåring skulle stå och handtvätta kläder. Nåja, den husliga sidan utvecklades ganska sent. Ler åt minnet när jag var fyra och prompt skulle hjälpa henne i köket där hon mycket gärna ville vara ifred. Men jag KAN vispa grädde, minns jag att jag sa, mycket resolut och hon till slut gav med sej och lät mej vispa, förmodligen med en vision av att hela köket skulle bli täckt av vispgrädde men jag KUNDE faktiskt vispa och det blev riktigt bra. Jag kommer ihåg uttrycket av förvåning i hennes ansikte och hur morfar såg på med en klurig min, lite som att vi hade vunnit ett stort krig som pågått länge.

Juni är en ganska jobbig månad tycker jag, det är en såndär brytningstid när sommaren riktigt ska hyllas på ett nästan religiöst sätt och allt tråkigt vardagsliv ska övergå i semester och roligheter. Hysterin är något mindre i England eller så startar den snarare i slutet av juli, eftersom barnen ännu går i skolan här. Alla program i Svt har ordet sommar i titeln och det är allsång och ovidkommande pratprogram (om sommaren) och uråldriga repriser. Alla minnen av Den blomstertid nu kommer när man stod för något nytt, när sommaren verkligen var en paus eller kanske till och med början på någonting helt annorlunda och blankt och spännande står i kontrast till mitt nuvarande kontorsliv där jag helt enkelt fortsätter att gå från telefonerna och datorerna i den ena bygganden till telefonerna och datorerna i den andra, sommar eller inte sommar.

Såhär ifrån den engelska molninlindade ön tycker jag mej se en ny dimension av sommar-Sverige som tiden då alla sekulära invånare får utlopp för övertoner och hyllningar och ren dyrkan av solen, havet, stranden, fågelkvitter, jordgubbar och ljumma sommarregn. Owe Wikström skrev en intressant krönika (läs gärna här) om Nils Ferlins dikt Inte ens och om ordet MEN - Inte ens en grå liten fågel/som sjunger på grönan kvist/det finns på den andra sidan/och det tycker jag nog blir trist. // Inte ens en grå liten fågel/och aldrig en björk som står vit -/Men den vackraste dagen som sommaren ger/har det hänt att jag längtat dit.(Nils Ferlin)- som fick mej att tolka den annurlunda. Jag har alltid sett den som mycket mörk, att ingenting är livet värt, inte ens den vackraste sommardagen, men det finns någonting annat där också, att det finaste man kan tänka sej liksom speglar och manar till tankar om någonting mer, någonting andligt. Det där ordet MEN i kontrast till det sakliga konstaterandet att det förmodligen inte finns nåt mer antyder att det är en motvillig betraktelse, att det finns en önskning eller längtan om att det är fel. Och i all den där allsången och sommarpratandet tycker jag mej ana just detta velande, som i ett sekulärt land aldrig riktigt får utlopp någonannanstans. Är det inte intressant också att det som sjungs i alla röda folkhemsbyggda skolor i dessa tider är just en psalm (eller har sjungits kanske, det vekar ha blivit olagligt. Vi sjöng den iallafall för fulls hals på åttiotalet på skolgården)? Och att föräldrar blir närapå galna om inte skolavslutningen hålls i kyrkan - inte för att de är religiösa, utan för att det är en sån 'fin lokal'.

Det är en dubbelbottnad tid, juni.