onsdag 4 januari 2012
Skymningspromenad
Skymningen kommer redan aningen senare. Jag har aldrig riktigt uppskattat januari förr, men nu gör jag det. Jag tycker om de kala grenarna och blommorna som dyker upp som en överraskning. Det milda ljuset, lugnet efter julen. Samma kravlöshet som i november, fast med mindre regn!
tisdag 3 januari 2012
Another day, another dollar
Årets första vardag 2012. Lika solig, ljus och lugn som gårdagen var, lika mörk, stressig och stormig var denna tisdag. Varken jag eller maken kunde sova, det ven och piskade och smattrade på rutorna. Vi drömde mardrömmar om vartannat och väckte varandra. Sen somande jag och försov mej, hann inte promenera som jag tänkt utan väntade på bussen i vad ösregn är ett för milt ord för. Mitt paraply gick sönder av en vindpust och vände sej ut och in. Ett mindre hav av smutsigt vatten hade samlats precis där jag stod och jag riskerade att dränkas i en våg av detta varje gång en bil körde förbi. Innan bussen kom hann jag filosofera lite över vad det är som gör att ungefär hälften av bilarna i morgonrusningen tog sej tid att notera regnvattenhavet och omsorgsfullt körde runt detta när de såg mej kravla intill stenmuren med utochinvänt paraply, medan den andra hälften körde fort och argt rakt igenom den.
I trappan på kontoret lyckades min ena klack gå av. Jag skulle vara lite tjusig med höga boots tänkte jag eftersom jag ansvarade för introduktionen av ny personal på morgonen. Jag fick åtminstone många komplimanger för min julklappskappa. Ingen såg Filifjonkan.
På väg hem regnar, haglar och åskar det samtidigt. Jag känner att detta är övermäktigt, det är mörkt och kallt, slutet är nära - just då kommer det två människor i shorts som spänstigt joggar förbi mej. Jag filosoferar återigen över vad det är som går att vissa människor linkar fram i olika höga boots och känner att detta är dödskuggans dal, bara att andas och existera är en nästan oöverkomlig utmaning, medan andra studsar runt i gympaskor. När det haglar så mycket att det gör ont på huden bestämmer jag mej för att gå in på puben och äta en stek med potatis och sås. Kaffe dricker jag också. Sen, när jag ska gå den sista biten hem, då har det slutat regna. Just när jag sätter nyckeln i porten, börjar det igen. Jag filosoferar vidare att oavsett vilken typ man är, en smutsvattenvågdränkare eller hurtbulle eller överarbetad kvinna med olika höga boots mitt i livet, så finns det någon typ av nåd, om man lägger märke till den.
I trappan på kontoret lyckades min ena klack gå av. Jag skulle vara lite tjusig med höga boots tänkte jag eftersom jag ansvarade för introduktionen av ny personal på morgonen. Jag fick åtminstone många komplimanger för min julklappskappa. Ingen såg Filifjonkan.
På väg hem regnar, haglar och åskar det samtidigt. Jag känner att detta är övermäktigt, det är mörkt och kallt, slutet är nära - just då kommer det två människor i shorts som spänstigt joggar förbi mej. Jag filosoferar återigen över vad det är som går att vissa människor linkar fram i olika höga boots och känner att detta är dödskuggans dal, bara att andas och existera är en nästan oöverkomlig utmaning, medan andra studsar runt i gympaskor. När det haglar så mycket att det gör ont på huden bestämmer jag mej för att gå in på puben och äta en stek med potatis och sås. Kaffe dricker jag också. Sen, när jag ska gå den sista biten hem, då har det slutat regna. Just när jag sätter nyckeln i porten, börjar det igen. Jag filosoferar vidare att oavsett vilken typ man är, en smutsvattenvågdränkare eller hurtbulle eller överarbetad kvinna med olika höga boots mitt i livet, så finns det någon typ av nåd, om man lägger märke till den.
Matchat!
måndag 2 januari 2012
A walk into the new year
 |
| 2012 - grinden är öppen |
 |
| Så vackra, milda färger - isblå och gammelrosa. Trädet var alldeles fullt av fåglar som åt sej mätta. |
 | |
| Gullregn, kanske, så småningom? |
 |
| Frökapslar |
 |
| Tripp ... |
 |
| Trapp ... |
 |
| Kamelia-buskarna riktigt sprakar av färg och knopparna öppnar sej i rask takt! |
 |
| Magnolia-knopparna bara sväller och sväller. Jag kan nästan sätta mej ner och vänta på att den ska spricka. |
 |
| Rhododendron i blom! |
 |
| En blekare kamelia med skira kronblad |
 |
| Ett sällsynt minne av hösten som blev vår på ett par dar och glömde vintern |
 |
| Vår, snart! |
Det starkaste minnet
Mitt starkaste minne fran 2011 ar en begravning jag gick pa, i jobbet. Det var en mulen dag. Vi var en handfull personer. Vi visste inte riktigt vad vi skulle saga. Kistan kom. Bararna var fler an oss, vi som var dar for att ta adjo. Prasten var en glad och framat typ som borjade prata med mej. Jag sa att det kandes lite konstigt, detta att det bara var vi i personalen. Personen som dott hade en stor slakt och hade levt ett langt liv. Men ni ar ju har! svarade han da optimistiskt. Om du visste hur manga begravningar jag har, flera i veckan faktiskt, da det inte kommer en enda manniska.
Nar vi gick in och musiken spelade, en gammal 50-talslat, sa borjade tararna rinna och en kollega jag inte alls kanner val la sin hand pa min axel. Sen satt vi dar alldeles tysta. Visst har jag vetat att manniskor ar ensamma, men ibland ar det som att en sa svar insikt bara kan uppfattas med hela kroppen nar man ar mitt i det. Sa var det, den timmen i kyrkan. Jag forstod.
I forsande osregn sanktes kistan ner i lerig jord pa den gigantiska ode kyrkogarden. Prasten laste valsignelsen. Det var vackert i det allra elandigaste. Vi var alla dyblota.
Nar jag tittade pa Aret med Kungafamiljen och inslaget med drottningen pa aldreboendet sa slog det mej att annu sorgligare an ensamheten, ar otillrackligheten. Jag tycker att det var ett klokt svar hon gav pa fragan om vi glommer vara gamla. Att vi inte glommer, men att vi inte orkar, inte hinner, inte kan.
Tank om man kunde tanka mer som prasten, pa det som faktiskt finns och ar som det ar. Att det kan vara nagonting fint, det ocksa: leran, osregnet, den otydliga psalmen, de obekvamt knappta handerna. Kanske hinner och orkar man lite mera da. Sa blir nagon kanske lite mindre ensam, innan det ar forsent.
Nar vi gick in och musiken spelade, en gammal 50-talslat, sa borjade tararna rinna och en kollega jag inte alls kanner val la sin hand pa min axel. Sen satt vi dar alldeles tysta. Visst har jag vetat att manniskor ar ensamma, men ibland ar det som att en sa svar insikt bara kan uppfattas med hela kroppen nar man ar mitt i det. Sa var det, den timmen i kyrkan. Jag forstod.
I forsande osregn sanktes kistan ner i lerig jord pa den gigantiska ode kyrkogarden. Prasten laste valsignelsen. Det var vackert i det allra elandigaste. Vi var alla dyblota.
Nar jag tittade pa Aret med Kungafamiljen och inslaget med drottningen pa aldreboendet sa slog det mej att annu sorgligare an ensamheten, ar otillrackligheten. Jag tycker att det var ett klokt svar hon gav pa fragan om vi glommer vara gamla. Att vi inte glommer, men att vi inte orkar, inte hinner, inte kan.
Tank om man kunde tanka mer som prasten, pa det som faktiskt finns och ar som det ar. Att det kan vara nagonting fint, det ocksa: leran, osregnet, den otydliga psalmen, de obekvamt knappta handerna. Kanske hinner och orkar man lite mera da. Sa blir nagon kanske lite mindre ensam, innan det ar forsent.
söndag 1 januari 2012
Gårdagens firande
Vilken fantastisk middag det blev igår, om jag får säga det själv. Jag blev överraskad av potatisgratängen som jag hade fuskat med och inte förkokat potatisen innan som jag brukar - men det blev ännu godare än vanligt!
Middagen blev en fyrarätters med två förrätter samt räkor och ostbricka efter midnatt, en extra förrätt kan man ha på nyårsafton tycker jag:
Det var en mysig och samtidigt festlig nyårsafton. Maken såg min nyårsklänning och sa 'jaha, man kanske ska anstränga sej lite med det yttre ikväll', hoppade ur sin fleecemundering och fann en kostym. Man ska 'bli klädd', som Stefan Andhé säger. Och det var värt att bli klädd för att fira det nya årets ankomst. Vi tittade på Sleepless in Seattle, spelade spel och åt förstås. Vid det engelska tolvslaget tittade vi på raketerna i London och tyvärr glömde vi bort Tolvslaget på Skansen som inte gick att titta på efteråt heller.
Idag ligger lugnet över hela Sheffield och inte ett ljud hörs. Som tur är finns det både potatisgratäng och tårta kvar så det kan bli en stillsam dag här hemma också.
 |
| Middagsförberedelser med ljus, Vår kokbok, champagne på kylning och Stjärnorna på Slottet som sällskap. |
 |
| Förrätt ett: Buffalomozzarella med rödlök, kvisttomater, italiensk salami och ruccolasallad, med olivolja och balsamvinäger. Min favorit! |
 |
| Räkor till senare! Bakom skålen skymtar mitt rea-fynd. |
 |
| Förrätt 2: Rödlök, ägghalvor, caviar och den sista matjesillen från Sverige. Makens favorit! |
 |
| Huvudrätt: Rökt och rimmad skinka glaserad med honung och glöggkryddor. Grön sparris och potatisgratäng. |
 |
| Ljuvlig tårta, beställd från Patisserie Valerie |
Det var en mysig och samtidigt festlig nyårsafton. Maken såg min nyårsklänning och sa 'jaha, man kanske ska anstränga sej lite med det yttre ikväll', hoppade ur sin fleecemundering och fann en kostym. Man ska 'bli klädd', som Stefan Andhé säger. Och det var värt att bli klädd för att fira det nya årets ankomst. Vi tittade på Sleepless in Seattle, spelade spel och åt förstås. Vid det engelska tolvslaget tittade vi på raketerna i London och tyvärr glömde vi bort Tolvslaget på Skansen som inte gick att titta på efteråt heller.
 |
| Nedräkning vid the London Eye |
 |
| Så vackert! |
 |
| Big Ben |
 |
| Tur att det finns TV, för detta var det enda vi såg från balkongen. 5 november är britternas stora fyrverkeridag, inte nyårsafton. |
GOTT NYTT 2012!
Årets första dag
Nyårsdagen. Promenad. Vårpromenad! En sådan hoppfull start på året!
Hej 2012, säger den här söta ekorren som lekte tittut en lång stund.
 |
| Pärlhyacinterna har kommit upp på sina ställen |
 |
| Luden magnoliaknopp |
 |
| En utslagen kamelia-blomma |
 |
| En av alla knoppar |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)