"
Hur tror du att ett riktigt bra skolsystem skulle vara upplagt?" undrar
min mamma. Sannerligen ingen enkel fråga!
Nu vill jag inte låta som Björklund, som inte alls är någon favorit, men jag tycker ändå att själva vitsen med skolan ska vara allmänbildning och att barn och ungdomar lär sej verktyg och strukturer så att man i framtiden ska klara av ett arbete och fungera i samhället. Sådana saker som att komma i tid, göra läxor, komma ihåg att ta med sej sina skolböcker och penna till lektionerna, tilltala folk artigt, lära sej att räkna matematik som man behöver i vardagen, att kunna läsa olika typer av texter, att kunna skriva ett CV, ett brev och en uppsats, kunna hålla ett enkelt tal och en enkel debatt, kunna redogöra sakligt för en händelse oavsett ämne, kunna betala en räkning och laga en omelett, ha kunskap om de största händelserna i modern historia såsom världskrigen och revolutionerna, veta vad en demokrati och diktatur är, kunna nämna de största världsreligionerna, någotsånär veta vart världens länder ligger på jordgloben och göra sej förstådda på engelska.
Det tycker jag inte är för mycket begärt! Ändå verkar det brista både här och där. För mycket tid i skolan läggs på oändliga bokrecensioner, upprepat räknande av likadana tal utan att förstå sammanhangen i matematikens värld, detaljerade prov om de svenska konungarnas leverne, järnåldersläger där man hoppar omkring i särkar och äter barkbröd och litteraturhistoria.
Just hur man skulle se till att eleverna lärde sej just detta ovan har jag ingen aning om. Man skulle börja, tycker jag, med att höja lärarlönerna, ha mindre klasser och se till att alla de elever med speciella behov fick dem tillgodosedda med extra utbildad personal och flexibla lektioner. Då spelar det kanske egentligen ingen större roll vilken läroplan man följer. I mångt och mycket håller jag också med om åsikterna i
detta sommarprat.
En tänkvärd dikt av BJ Webb får avsluta, skriven med barn som har Aspergers syndrom i åtanke, men jag tycker den säger mycket om skolan överhuvudtaget och jag tror att många barn kan känna såhär:
My name is Charlie; I'm different to you
I don't see the world the same as you do.
You see a classroom and I see a chair
I don't always notice what else is in there.
Too much information keeps coming my way
It's so hard to cope with, day after day.
You show me so much that I don't always see
One step at a time is the best thing for me.
Bright lights and loud noises upset me so much
An unusual smell, or somebody's touch.
When you look in my eyes and I'm looking away
I'm not being rude if I don't hear what you say.
I'm not being awkward; I'm just doing my best
I'm striving so hard to be just like the rest.
The times when you think I've not really tried
If only you knew how that hurts me inside.
I want you to like me the way I like you
If only you saw things from my point of view.
Your life and my life both run parallel
Yours seems like heaven, mine's sometimes hell.
Whenever you're frustrated at the things that I do
Remember
You could have been me and I could have been you.
© B.J. Webb. 2007
(about his grandson, who has Asperger's syndrome)
