Med tanke på allt som hänt i världen det senaste dygnet så är det skönt att höra Babbens lugna röst i dagens sommarprat medan man flyter runt hemma och dammar långsamt. Provokationsfritt och trevligt. Det finns väl en gräns för hur mycket olycka man kan ta till sej på en och samma dag. "No man is an island" citerar hon som avslutning och jag kom att tänka på den här låten.
lördag 23 juli 2011
Önskerubrik 14
My husband wants to know "which were the three happiest days, or weeks of your life", adding 'be honest!'.
The first time my husband visited Sweden, was a very happy day. We were both so excited and newly in love. I was waiting with my dad at Skavsta airport, this tiny little place in the middle of nowhere, which would be my husband's first impression of Sweden: Trees, trees, more trees, and every now and again, a lake. It was the first time my father would meet him, and he kept making jokes, asking about every other man walking through arrivals - is it him? Is it him? especially if they were rastafaris or bald men over 60. When he finally arrived we went to the home I grew up in and had dinner with my parents for the first time, before going to my small student flat north of Stockholm. I remember looking at my then to be husband sitting in the wide open window watching the lights of the city, thinking that I was very, very happy.
A whole week of happiness was last November when I and my husband left rainy England and all the stress at work for a holiday in Lanzarote. Life was so easy, we had time to talk, watch movies, just lay in the sun and do absolutely nothing. One of the best days was when we played ping pong for ages and were both particularly bad losers. Or every evening on the porch watching the sunset with a glass of wine, wrapped in a blanket.
Lastly, it would be too obvious to say my wedding day, although that was a very happy day, so instead I think of an older memory: me and my childhood friend Karin having one of our numerous board game nights as teenagers, with good food, loads of Diet Coke and sweets, and all the time in the world. I really miss those days!
The first time my husband visited Sweden, was a very happy day. We were both so excited and newly in love. I was waiting with my dad at Skavsta airport, this tiny little place in the middle of nowhere, which would be my husband's first impression of Sweden: Trees, trees, more trees, and every now and again, a lake. It was the first time my father would meet him, and he kept making jokes, asking about every other man walking through arrivals - is it him? Is it him? especially if they were rastafaris or bald men over 60. When he finally arrived we went to the home I grew up in and had dinner with my parents for the first time, before going to my small student flat north of Stockholm. I remember looking at my then to be husband sitting in the wide open window watching the lights of the city, thinking that I was very, very happy.
A whole week of happiness was last November when I and my husband left rainy England and all the stress at work for a holiday in Lanzarote. Life was so easy, we had time to talk, watch movies, just lay in the sun and do absolutely nothing. One of the best days was when we played ping pong for ages and were both particularly bad losers. Or every evening on the porch watching the sunset with a glass of wine, wrapped in a blanket.
Lastly, it would be too obvious to say my wedding day, although that was a very happy day, so instead I think of an older memory: me and my childhood friend Karin having one of our numerous board game nights as teenagers, with good food, loads of Diet Coke and sweets, and all the time in the world. I really miss those days!
Den vidgande virveln
Ibland är ondskan på närmare håll än vanligt. Men någonstans på jorden är den alltid närvarande. Sådant tänker jag på, när reaktionen på det som hänt i Sveriges grannland är så enorm jämfört med när samma sak händer på så många andra ställen, längre bort. Men sånna är vi. Jag tänker på första versen i en dikt av W. B. Yeats och har svårt att komma till ro och sova. Jag ser framför mej en virvel som vidgar sej och drar med sej allt mer i sin väg. Kanske stillar den sej. Någon gång måste väl även en virvel sluta snurra.
Turning and turning in the widening gyre The falcon cannot hear the falconer; Things fall apart; the centre cannot hold; Mere anarchy is loosed upon the world, The blood-dimmed tide is loosed, and everywhere The ceremony of innocence is drowned; The best lack all conviction, while the worst Are full of passionate intensity.
W. B. Yeats (The Second Coming)
fredag 22 juli 2011
Hösttecken 4
Önskerubrik 13
"TS Eliot, Pär Lagerkvist eller Hemmets Veckotidning" önskar Annannan som rubrik. Hon har uppmärksamt snappat upp att det är ämnen som behandlas med jämna mellanrum på bloggen och är väl i sej ett tvärsnitt av litteraturens värld för mej. TS Eliot blev jag inte på riktigt bekant med förrän jag läste modern litteratur på University of Sheffield - förvisso hade min svensklärare på gymnasiet visat en film med Karin Boyes översättning av the Waste Land - det öde landet - för en ganska ointresserad klass som jag ändå minns att jag tyckte om, men inte tillräckligt för att kolla upp originalet. TS Eliot är allt det jag älskar med modernismen - många referenser till historia och samtid, otroligt språk - till och med grammatiken och sättet att välja hur satserna ska falla inom meningen blir poesi, rum för tolkning, ett slags ihopknytande av lösa trådar som jag tycker speglar livet som det är allra bäst.
Jag älskar de flesta av modernisterna (framför allt Joyce, Yeats och Wolf) och plötsligt kändes livet på något motsägelsefullt sätt mera lätthanterligt när allting inte berättas i kronologisk ordning, när olika berättelser hakar i varandra och tankeflöden får rinna fritt, just därför att det är så det är, att det är en normal och mänsklig känsla att försöka skapa struktur av kaos. På sätt och vis är faktiskt Bibeln en modern bok på det viset att den har många olika huvudpersoner, att referenser härjar åt alla möjliga håll och kanter, många olika typer av texter, den är stundom mosägelsefull och provocerande och svår att förstå, samtidigt oerhört poetisk och med massvis av rum för läsaren själv att knyta ihop sin tolkning.
Pär Lagerkvist, också en modernist, å andra sidan var en tidig bekanskap i tonåren med dikten Ångest. Något år senare upptäckte jag även hans romaner. Jag tycker om hans litteratur för allt ovanstående men dessutom för att han trots att han lämnar utrymme till tolkning och egna reflektioner ändå lyckas få sina böcker lättlästa, prosan så enkel och ren samtidigt som den är så poetisk.
Damtidningar har jag alltid fascinerats av. Här har jag skrivit om några kännetecken som jag tycker är roliga. De är väl också i sin enkelhet ett slags lapptäcke över livet, det är vad jag kan hitta som en slags gemensam nämnare till TS Eliot, Pär Lagerkvist och Hemmets Veckotidning. De är alla varianter av samma sak, och högst nödvändiga för min själsliga hälsa alla tre!
Jag älskar de flesta av modernisterna (framför allt Joyce, Yeats och Wolf) och plötsligt kändes livet på något motsägelsefullt sätt mera lätthanterligt när allting inte berättas i kronologisk ordning, när olika berättelser hakar i varandra och tankeflöden får rinna fritt, just därför att det är så det är, att det är en normal och mänsklig känsla att försöka skapa struktur av kaos. På sätt och vis är faktiskt Bibeln en modern bok på det viset att den har många olika huvudpersoner, att referenser härjar åt alla möjliga håll och kanter, många olika typer av texter, den är stundom mosägelsefull och provocerande och svår att förstå, samtidigt oerhört poetisk och med massvis av rum för läsaren själv att knyta ihop sin tolkning.
Pär Lagerkvist, också en modernist, å andra sidan var en tidig bekanskap i tonåren med dikten Ångest. Något år senare upptäckte jag även hans romaner. Jag tycker om hans litteratur för allt ovanstående men dessutom för att han trots att han lämnar utrymme till tolkning och egna reflektioner ändå lyckas få sina böcker lättlästa, prosan så enkel och ren samtidigt som den är så poetisk.
Damtidningar har jag alltid fascinerats av. Här har jag skrivit om några kännetecken som jag tycker är roliga. De är väl också i sin enkelhet ett slags lapptäcke över livet, det är vad jag kan hitta som en slags gemensam nämnare till TS Eliot, Pär Lagerkvist och Hemmets Veckotidning. De är alla varianter av samma sak, och högst nödvändiga för min själsliga hälsa alla tre!
torsdag 21 juli 2011
Svenskens semester
Ingen kan fånga svensk semester som dessa karlar:
Underbara textrader om den motsägelsefulla naturälskande ensamhetstörstande frihetstörstande bekväma och samtidigt rutinälskande svenska folksjälen:
Fem minuter Falsterbo och fem minuter Koster
Fem minuter Flen och Hjo, och fem minuter kloster
Fem minuter Örebro och fem minuter fjäll
Fem minuters rast på ett europavägsmotell
Man ska ha husvagn, då har man med sig rubbet jämt
Man ska ha husvagn, då händer inget obestämt
Man ska ha husvagn, så att man vet hur allt ska bli
Man ska ha husvagn, för då blir man fri
Och så Roy och Rogers uppdatering:
Och vi springer inte runt i Thailand och letar, vi sitter bara här och metar.
Det ska va gött å leva!
Åh, vad jag blev glad av att se dem i den annars rätt tråkiga allsången.
Underbara textrader om den motsägelsefulla naturälskande ensamhetstörstande frihetstörstande bekväma och samtidigt rutinälskande svenska folksjälen:
Fem minuter Falsterbo och fem minuter Koster
Fem minuter Flen och Hjo, och fem minuter kloster
Fem minuter Örebro och fem minuter fjäll
Fem minuters rast på ett europavägsmotell
Man ska ha husvagn, då har man med sig rubbet jämt
Man ska ha husvagn, då händer inget obestämt
Man ska ha husvagn, så att man vet hur allt ska bli
Man ska ha husvagn, för då blir man fri
Och så Roy och Rogers uppdatering:
Och vi springer inte runt i Thailand och letar, vi sitter bara här och metar.
Det ska va gött å leva!
Åh, vad jag blev glad av att se dem i den annars rätt tråkiga allsången.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)