Thursday, 18 May 2017

Vardagens vägar



Det är någonting med vägar som man går ofta som inger ett sådant lugn. För en gångs skull fick jag för mej att föreviga denna lilla uppförsbacke som jag går så ofta till bussen till jobbet. Grönskan och den tunga doften av syrener och hundkäx runtomkring slungade mej tillbaka till de gångvägar jag gick som barn, hundratals, tusentals gånger. Samma väg, till och från skolan, till och från centrum, ut för att plocka blommor en sommarkväll. Denna tid på året ger mej alltid en sådan intensiv, hjärtskärande hemlängtan. Mitt livs alla försomrar smälter samman till en enda.


En vänlig grönskas rika dräkt, på det vackraste bröllop jag någonsin har sett.

8 comments:

Elisabet. said...

Ja, vilken vacker psalm! Och vilket vackert bröllop!
Kvällen innan bröllopet var det ju stor festlighet i Konserthuset och avslutningen där, när alla barnen kommer inspringande med flaggor och sjunger .., den har jag nog sett flera hundra gånger och jag börjar gråta varje gång ,-)

https://www.youtube.com/watch?v=3er2Ioxs0zA

Monica said...

Ja så sant! Det är något speciellt med de vägar vi vandrat, de finns med. Syrener är det något speciellt med också, doften och så vackra och med många fina minnen.

Steel City Anna said...

Elisabet: åh jag vet, jag tittar ibland både på det och bröllopet och gråter som en idiot :)

Steel City Anna said...

Mamma: ja, syrener och gullregn. Den vackraste tiden.

Monica said...

Ja hjälp så fint det är med barnen och barnkören, man får hopp om både livet och kärleken, var verkligen ett otroligt vackert bröllop.

Anne-Marie said...

Det är behagligt att gå på välbekanta vägar och stigar.
England är så fantastiskt lummigt. Jag saknar det och har alltid saknat lummigheten sedan jag kom till Kalifornien.
Ja, Viktorias bröllop var något utöver det vanliga. :) Minns att de tittade på varandra med så stor kärlek.

Steel City Anna said...

Anne-Marie: ja, jag tror aldrig jag sett nan strala sa av karlek som Victoria den dagen! Lummigheten alskar jag och uppskattar jag verkligen.

Steel City Anna said...

Mamma: ja, sa vackert :)