Människor i nöd

Du ser ut att ha haft en riktigt dålig dag, säger en ung herre i kassan halv sex när det blir min tur i den hetsiga långa kön. Jo, sa jag, det har jag, men nu har jag handlat tröst-mat. Ja, titta, vilken fin stek, säger han då. Man ska inte stressa, säger han sen. Den här långa kön, den bekommer mej inte alls. Jag tycker du ska gå hem nu och titta på glada Disneyfilmer! Lite förvånat tackar jag för mej och traskar in på Starbucks, som har förlängt sina öppettider efter student-invasionen i helgen. Hela jordklotets befolkning finns representerat på detta kafe. Mannen med tuppkam och tatueringar som gör kaffe frågar även han hur min dag har varit. Nåja, säger jag. Hur har din dag varit med alla studenterna som vill ha kaffe hela tiden? Jo, det blir mycket folk, svarar han. Men jag bara kör på. Nu ska jag bara svabba golven och sen blir det party hela helgen. Sån är jag! Sen sjunger han högt medan han städar.

Ja, sån, skulle man kanske vara, tänker jag. Jag har träffat många människor idag. Sjukhuspersonal med trötta ögon. En liten, liten ensam gubbe som luktade kiss och satte sej bredvid mej på bussen när ingen annan flyttade på sina väskor. En gråhårig predikant som basunerade att "God is everywhere" utanför Boots med ett stort leende. Horder av förvirrade studenter med karta i handen som frågat om vägen. En man som enbart kommer ihåg mardrömar från barndomen, och på grund av sjukdom helt glömt de senaste, goda, åren. Min kollega som var så stressad att ansiktet antog en limegrön ton. Själv har jag, ser jag när jag tittar mej i spegeln, glasartade ögon och en nyans av senapsgul på kinderna.

Dag ut och dag in, sa en sjuksköterska, dag ut och dag in. Samma problem. Människor i nöd.

If God really is everywhere, funderar jag, kan han komma nu. Just då frågar den unge herrn på Tesco hur jag mår.