Dagens datum

Det är den elfte september. Ett tag var jag förvirrad, för amerikanarna säger ju nine-eleven och det blir i fredags med engelskt tidsbegrepp och september 1909 med svenskt system, blir det väl? Nu har jag alltså förstått att det är idag som menas. Det ösregnar och stormar och jag har fortfarande feber. Jag har bestämt mej för att inte gå ut idag även om jag gärna vill.

Jag tittar på Babel som diskuterar dagens ämne och litteraturens roll. Jag tänker på W.H. Audens poetry makes nothing happen och den stora kraft som ändå verkar finnas att med litterära verktyg blanda sej i verkligheten och politiken. Jag läser W.B. Yeats dikter om krig och terror på Irland i början av det förra århundradet och tänker att det finns ingen människa idag som skulle våga skriva på det viset, som skulle kunna angripa nine-eleven med poesi och göra det med en tyngd som på något sätt trots allt spelar roll. Om Jan Guillou vore poet skulle han förmodligen försöka. Hursomhelst är jag tacksam för att han tagit sej an 1900-talets historia. Jag ser fram emot att läsa böckerna. Det är precis som han säger, viktigt och intressant att försöka tänka sej in i människors beslut om man hade varit där. Innan man vet konsekvenserna och kan vara efterklok.

Det hänger på sätt och vis ihop med dikten jag funderade över imorse, The Road Not Taken av Robert Frost, om hur godtyckligt vi ofta väljer och hur lite vi vet om vilken roll våra val faktiskt spelar, eftersom vi inte kan gå tillbaka i tiden: Yet knowing how way leads on to way, I doubted if I should ever come back.

Det är många om och kansken. Om inte den elfte september för tio år sedan hade sett ut som den gjorde, hade världen verkligen varit så annorlunda? Kanske hade något liknande hänt istället, någon annanstans. Så verkar historien onekligen röra sej, i cirklar, där känslomässiga beslut alltid är överlägsna de rationella och hat och rädsla är grunden till så mycket av hur vår värld ser ut.

Too long a sacrifice
Can make a stone of the heart.
O when may it suffice?
That is Heaven's part, our part
To murmur name upon name,
As a mother names her child
When sleep at last has come
On limbs that had run wild.
What is it but nightfall?
No, no, not night but death;
Was it needless death after all?
For England may keep faith
For all that is done and said.
We know their dream; enough
To know they dreamed and are dead;
And what if excess of love
Bewildered them till they died?
I write it out in a verse --
MacDonagh and MacBride
And Connolly and Pearse
Now and in time to be, 
Wherever green is worn, 
Are changed, changed utterly:
A terrible beauty is born.

Sista versen av Easter 1916 av W.B. Yeats. 

Hela dikten kan läsas här.