Min sabbat

Det är söndag. Jag har först jobbat, men inte så länge. Det kändes bra att jag gjorde det. Som att jag var rätt man på rätt plats. En av mina kollegor säger att det är en synd att jobba på en söndag. Jag har tänkt mycket på det där, och förstår det inte alls.

Efter en lång promenad över minst tre av Sheffields sju kullar slår jag mej ner i Crookes Valley Park. Det är varmt, trots multnande höstlöv överallt. Jag är trött, och uppgiven. En lång vecka ska snart börja, efter den långa vecka som just tagit slut. Det är nästan tyst omkring mej. En handfull äldre män fiskar. Så skäller en hund. Och ett barn vill inte gå hem från lekparken och vrålar så det hörs över hela dammen. Sen blir det tyst igen. Man kan höra löv som faller till marken, och röda mogna bär som landar med en duns. Så sitter jag en stund, och bara tittar rakt fram. Jag hör den här sången någonstans som ett minne långtifrån, för länge sen.

Det är fint, det där med någonstans bland alla skuggorna. Det blir många skuggor, för solen tittar fram.

Jag får en känsla, eller snarare som en signal, att nu är den färdig, min gudstjänst. Jag känner mej piggare och ställer mej upp, sätter på mej jackan, tar min väska med alla jourtelefoner i. Precis när jag gör det så börjar det att regna. Men det gör ingenting. Ovan molnen är himlen blå, det blir jag lika förtjust inför varje gång jag flyger.