Tvåsamhet, livet och ensamheten

Det har varit några dagar nu som jag har varit uppslukad av samma känsla varje eftermiddag på väg hem från jobbet. En känsla av att smälta bort. Att dagarna går i ett. Jag befinner mej i huvudet i ett schema fyra veckor framåt i tiden. Samtidigt som varje dag är så fylld av problem att jag tvingas leva i nuet. Men det är en underlig typ av nu. Det innehåller inte alla lager av nu som jag skulle vilja. Tid att känna efter, tid att ha lust och känslor, tid att tänka på någonting roligt, iaktta en detalj. Blott en dag, ett ögonblick i sänder, tänker jag. Var dag har nog av sin egen plåga.

Det är ganska sällan jag tänker i något större tidsperspektiv. Ett år, tio år, när man sitter på hemmet, sånt lägger jag åt sidan. Jag blev helt tagen på sängen en gång när en vän frågade vad jag ansåg om äktenskapet och livets mening när alla mål var uppfyllda, såsom utbildning, arbete, partner, ett hem och barn. När man har fått allt det som folk traditionellt vill ha, undrade hon, vad gör man då? Man måste ha egna drömmar, sa jag, eller någon liknande floskel. Jag tänkte på det där länge efteråt. Jag har inga sådana drömmar. Jag har inte ens de där traditionella målen. Idag på hemväg från jobbet tänkte jag att jag måste köpa en kopp kaffe, annars kommer jag komma hem och bli vansinnig.

Jag köpte en Creme Brulee Machiato. Och jag blev inte vansinnig. Däremot tvingade jag mej själv att tänka på när jag sitter på hemmet, förmodligen ensam för gubbar har ju vanan att dö först och förresten så tycker ofta inte kommunen att det där att dela tillvaron på ålderns höst med sin livspartner är något av vikt. Jag tänkte att kommer jag då, i mitt lilla rum med bara några få av mina möbler, kommer jag då att tänka tillbaka på min vardag mitt i livet med någon slags lycka eller känsla av att det var då, ja det var tider det!

Eller kommer jag att minnas den där känslan av att får jag inte andas en stund med en kopp kaffe så blir jag vansinnig? Kommer jag att minnas rutinerna av att lägga in en maskin tvätt, ta ett bad, den vilda önskan av att riva ut hela bokhyllan och i ursinne kasta alltihopa, det trötta granskandet av det oinspirerande innehållet i kylskåpet, växande irritation över min mans klädhög på golvet och desperata jakt efter lite tid och en liten stund?

Tvåsamheten, tänker jag, den är på många sätt så ensam. Skulle jag, om jag verkligen var ensam, ha ett spännande liv fyllt av singelväninnor och cocktails? Eller skulle jag, som när jag bodde själv och stundom inte var själv, skynda mej att diska två glas så fort som möjligt så att när jag kom hem och var ensam igen skulle slippa se en påminnelse om att nu är det bara jag, äta en skål nudlar och titta på Kanal 5?

Den andra halvan av äktenskapet hade just denna dag, förmodligen för att han snappat upp  min känsla av att smälta bort, tagit bort sin klädhög, och som pricken över i:et, i en mycket behjärtansvärd gest, letat fram två nya dukar ur linneskåpet och lagt på borden. Igår hade jag slitit undan allihop och dammat mycket aggressivt. Nu ligger de där, dukarna, en är orange och en är rosa och de passar mycket illa ihop, och mannen ifråga smsar att han snart är hemma och att han har en överraskning, och någonstans i detta så känner jag att mina hjärna börjar att anta en fastare form.

När jag låg i badet fick jag upp en minnesbild av hur jag såg världen när jag var fyra, med utsikten över vändplanen från bänken vid körsbärsträdet - jag brukade sitta där och tänka att nu smälter jag bort, och världen är inte på riktigt. Det brukade få mej att känna mej lugn. Men nu, just denna samma känsla, är istället skrämmande och vill bli bortmotad.

Att lyssna på Chopin, titta på ösregnet och samtidigt tänka hur det blir på hemmet, gjorde kanske sitt till.

Nu ska jag titta på de illa matchade dukarna. De känns på riktigt.