Tänk vad man i många år har tjatat om Vilse i pannkakan och hur folk menar att de har trauman från barndomen. Detta är vad dagens barn tittar på, jag tycker att någon rättvisa får det vara! All heder åt pannkakan.
Instämmer till fullo gör dina föräldrar ang vilse i pannkakan, är riktigt pedagogisk och mild, tomatkrossaren hade du säkert fått men utav, den hade du inte kunnat titta på, så snällt barn som du och som kände empati för alla.
Det där med Vilse i Pannkakan-traumat är kvalificerat skitsnack från någon som inte har insett vidden av att inte ha fått lära sig en användbar handstil. DET har legat mig i fatet varje dag sedan dess. Det ligger lite i den där vitsen om matematikpedagogikens utveckling också, den där sjuttio/åttiotalet definieras av "rita ett äpple och diskutera med din kamrat". Det var inte heller något som hjälpte oss som började skolan på 1970-talet.
Och även i barnprogramssammanhang så tycker jag att det där är skitsnack. Vilse i Pannkakan var ju en välkommen fantasifull kontrast till en epok som annars präglades av socialrealism. Jag hade en bilderbok i svart på illgrön bakgrund som heter Min pappa sitter i fängelse. Det är en rätt fin bok, av Kerstin Thorvall, och det är förstås behjärtansvärt att tala med barn om sådana svåra saker. Men det var inte min favoritläsning, det var det inte.
Två rätt samtida barnprogram som jag minns som verkligen var gjorda för vuxna och inte för barn var Slas som läste sina egna historier till stillbilder som han själv ritat och läsning av Kalle Vrånglebäck till svartvita stillbildsfotografier. Jag älskar Slas och Kalle Vrånglebäck idag, och jag var inte ett hyperaktivt barn då, men det där var verkligen FÖR långsamt och vuxet minimalistiskt.
Ja, jag förstår inte riktigt den där hysterin med pannkaksserien :) Så hemsk var den ju inte...jag kan tycka att dagens Bakugan och Pokemon och sånt skit förstör våra barn mer :)
Monica: Den där tomatkrossarberättelsen, hur tänkte de där egentligen?
Annannan: Haha, jag känner igen pedagogiken :) Och socialrealismen! När jag gick i ettan fick vi titta på bildband med mamma, pappa, och barn, alla mycket håriga på diverse ställen som studsade tillsammans i sängen och var nakna och mysiga tillsammans. Det var nån typ av förstadie till sexualkunskap. Jag minns det som igår när min blyga kompis Jeanette viskade till mej "brukar din pappa hoppa naken i sängen?" "Nej" "Inte min heller". Har också minnen av en bok om alkoholister från lågstadiet.
Trillingnöten: Helt klart finns det mycket underliga barnprogram nuförtiden men det är lite som att det finns så mycket att välja på att de inte riktigt märks.
5 kommentarer:
Instämmer till fullo gör dina föräldrar ang vilse i pannkakan, är riktigt pedagogisk och mild, tomatkrossaren hade du säkert fått men utav, den hade du inte kunnat titta på, så snällt barn som du och som kände empati för alla.
Det där med Vilse i Pannkakan-traumat är kvalificerat skitsnack från någon som inte har insett vidden av att inte ha fått lära sig en användbar handstil. DET har legat mig i fatet varje dag sedan dess. Det ligger lite i den där vitsen om matematikpedagogikens utveckling också, den där sjuttio/åttiotalet definieras av "rita ett äpple och diskutera med din kamrat". Det var inte heller något som hjälpte oss som började skolan på 1970-talet.
Och även i barnprogramssammanhang så tycker jag att det där är skitsnack. Vilse i Pannkakan var ju en välkommen fantasifull kontrast till en epok som annars präglades av socialrealism. Jag hade en bilderbok i svart på illgrön bakgrund som heter Min pappa sitter i fängelse. Det är en rätt fin bok, av Kerstin Thorvall, och det är förstås behjärtansvärt att tala med barn om sådana svåra saker. Men det var inte min favoritläsning, det var det inte.
Två rätt samtida barnprogram som jag minns som verkligen var gjorda för vuxna och inte för barn var Slas som läste sina egna historier till stillbilder som han själv ritat och läsning av Kalle Vrånglebäck till svartvita stillbildsfotografier. Jag älskar Slas och Kalle Vrånglebäck idag, och jag var inte ett hyperaktivt barn då, men det där var verkligen FÖR långsamt och vuxet minimalistiskt.
Ja, jag förstår inte riktigt den där hysterin med pannkaksserien :) Så hemsk var den ju inte...jag kan tycka att dagens Bakugan och Pokemon och sånt skit förstör våra barn mer :)
Monica: Den där tomatkrossarberättelsen, hur tänkte de där egentligen?
Annannan: Haha, jag känner igen pedagogiken :) Och socialrealismen! När jag gick i ettan fick vi titta på bildband med mamma, pappa, och barn, alla mycket håriga på diverse ställen som studsade tillsammans i sängen och var nakna och mysiga tillsammans. Det var nån typ av förstadie till sexualkunskap. Jag minns det som igår när min blyga kompis Jeanette viskade till mej "brukar din pappa hoppa naken i sängen?" "Nej" "Inte min heller". Har också minnen av en bok om alkoholister från lågstadiet.
Trillingnöten: Helt klart finns det mycket underliga barnprogram nuförtiden men det är lite som att det finns så mycket att välja på att de inte riktigt märks.
Skicka en kommentar