Thursday, 18 August 2016

Genväg över kyrkogården

Ibland går jag över kyrkogården hem till en vän för att det går snabbare, och för att jag tycker om kyrkogårdar. Jag tänker för mej själv när jag går där och det är helt öde och stora flockar av svarta kråkor, att helt inom gränserna för det normala är det kanske inte, att känna sej så tillfreds just då. Men det gör jag.






Alla dessa hus som har trädgårdar som gränsar till kyrkogården, de måste också vara lite coola av sej tänker jag och inga räddharar.
Här kom en liten röd katt.





4 comments:

Elisabet. said...

Jag tycker att det känns vilsamt med kyrkogårdar. Alla som gått före (och överlevt, höll jag på att skriva ,-) och en gång är det min tur, men så länge tänker jag ta vara på det här livet.
Ungefär så.

Steel City Anna said...

Elisabet: ja, det ar vilsamt, fridfullt. Allt det varsta har redan hant och just har hander inget mer.

Monica said...

Så fint och välordnat och en fin promenadväg:-)

Steel City Anna said...

Mamma: det är en vacker väg. Alltid mycket fina blommor också.