Sunday, 21 August 2016

Förvissningens lov

Det är ett fint gammalt ord, förvissning. Jag tänker på det när jag som så ofta väcks av att en liten katt har sitt runda ansikte precis vid mitt, och jamar uppmanande. När hon ser att jag är vaken så gör hon sej beredd för att bli kliad på huvudet. Hon fäller ut öronen åt varsitt håll så att det blir mer plats att klia på och skjuter upp hakan i vädret och sätter igång med ett ordentligt brum. Just de sekunderna när hon sitter så tycker jag om, för hon utstrålar då en sådan total förvissning om att vara högt älskad. Trots år som hemlös katt och tid på ett katthem i ett hörn när hon inte ville äta, så vet hon om det. Snart kommer jag att bli kliad på huvudet, och sen kommer den här människan stiga upp och ge mej mat.

Hon är en liten påminnelse om att det går att leva så, i förvissning. Att vi alla är högt älskade, även när det inte verkar så.



5 comments:

Elisabet. said...

Du har aldrig funderat på att bli präst?

Steel City Anna said...

Elisabet: jo, det har jag. Det finns tid an kanske :)

Monica said...

Fint att läsa dina ord och jag ser allt framför mig:-)

Steel City Anna said...

Mamma: samma varje morgon :)

Elisabet. said...

Jag hoppas det. Du skulle nog vara som klippt och skuren.