I Allhelgonatider

I sällskap av två ekorrar läser jag på de gamla gravstenarna från förrförra seklet. Vackra namn som sällan hörs numera, Eliza, Winnifred, Mahulda, Benedict, Horatio, Ezekiel. Akta, gravstenarna kan rasa, står det på en skylt från kommunen. Nästan inga gravar här har längre några blommor. På ett stenkors har en rönnbärsgren tyngts ned och lättar upp allt det grå med de lysande röda bären.

Herre, lär mig inse att jag skall dö

och hur få mina tillmätta dagar är,

inse att jag är förgänglig.

En handfull dagar är allt du ger mig,

för dig är min livstid ett intet.

Bara en vindfläkt är människan,

som en skuggbild vandrar hon kring.

Bara en vindfläkt är skatterna hon hopar,

hon vet inte vems de en gång skall bli.

(Ps 39:5-7)