Himmelsk fisk

Den här kombinationen av ganska enkla grejer blev så himla god! Räkorna, såsen, de krämiga ägghalvorna. Länge sen jag njöt så.

En dag i Sheffield

En dag när jag gick runt och sa ett litet tyst adjö till city. Soligt och varmt och massor med folk.

Detta är det nya Chinatown

Tänk att det finns ett spelcafe!

Tack, det är bra

Jag hittade stuffing i den engelska affären idag. Häromdagen gjorde jag kycklingmiddag på engelskt vis med rostade grönsaker och Yorkshire puddings men saknade just stuffing. Nästa gång så!

Jag hade en mysig dag med en av mina äldsta vänner och när vi väntade på tunnelbanan kom ett rådjur lugnt spankulerandes på trottoaren mitt emot och åt lite av buskarna. Det kändes så typiskt Sverige! Jag ser så mycket djur här - harar, ekorrar och massor av fågelsorter och så rådjur precis överallt. Jag hade glömt hur vanliga de är.

För någon dag sen fick jag ett mejl igen från the Home Office. Det var ett typiskt babbligt mejl med otaliga artighetsfraser och även intygan om att the Home Secretary känner sej stolt att så många EU-migranter valt Storbritannien som sitt hem. Han pratar möjligen för sej själv, för jag betvivlar starkt att särskilt många britter delar den hållningen. Såhär ganska exakt två år efter omröstningen har de då börjat forma någon slags lösning som inte är färdig än, men det kommer att kosta pengar och man måste förstås uppfylla vissa krav. Jag undrar om de kan förstå hur långa dessa två år i ovisshet har varit. Jag har egentligen ingenting emot varken kostnaden eller kraven, men detta limbo, och attityden bakom allt lull och gull som enligt mej kan kortas ned till: om ni absolut vill stanna här och ha de jobb vi inte vill ha själva, så kan vi väl på nåder tänka oss att ni gör det bara ni betalar för det och inte gör något större väsen av er eller den situation vi satt er i. Och då känner jag, att det är väldigt skönt att använda den lite förvirrande med högst artiga svenska frasen: tack, men det är bra.

Wisteria

Ljuvlig vägg!

En väg

Vissa ställen blir som hemma. Just den här lilla gångvägen längs med en järnväg kände jag mej trygg med. Jag är uppväxt med att gå längs järnvägen, höra pendeltågen. På nätterna blev jag lugn av skuggorna i taket från fjärrtåg som susade förbi. En väg som man går på många gånger. I olika ljus och väder. Där ser man de första tecknen på att våren kommer. Jag minns tussilago i samma lilla sluttning på väg till centrum när jag var liten. Hur jag tittade efter dem. En trygghet, denna lilla väg, i en liten by så långt hemifrån. Annorlunda från det liv jag levt så länge. Alla tankar som var så tunga att bära. Jag tänker att snarare än att växa ur och upp så växer man i sej själv, med allt liv man hade framför sej som barn utan någonting att relatera det till och någonting att bära det i. I stor förundran och ofta rädsla. Man växer i sej själv och bär det liv man hittills haft på starka axlar.

Midsommarafton

Solen kom faktiskt fram till slut och det blev en riktigt varm kväll efter ett lugnt och stilla firande. Jag var ute och plockade vilda blommor för första gången på en himla massa år och band en liten krans. Traditionell midsommarmat blev det också.

 

Allergi?

Jag var helt omringad av rapsfält i byn där jag bodde. För första gången i mitt liv blev jag allergisk nåt så vansinningt. Nös och nös och blev så trött och ögonen såg ut som på Bart Simpson. Kan det vara rapsen som var boven i dramat? Väldigt vackert var det iallafall. Detta stora ligger mellan Woodhouse och Catcliffe.