torsdag 21 juli 2011
Önskerubrik 12
"Hur är det att alltid prata på ett annat språk än sitt modersmål" undrar min mamma och Annannan.
Det är inget som bekommer mej särskilt. Jag tror att det har att göra med att jag är en sån som alltid har gillat att härma dialekter, lägga mej till med en röst för stunden och hitta på egna språk. När jag var liten pratade jag småländska efter att ha umgåtts mest med pappa på sommarloven, jag skrattade redan som fyra-åring åt min mormors dialketala sätt att säga "s'rö" på när hon var lite lätt irriterad (ser du, förmodar jag att hon menade, så här gör man srö, näe srö, det går inte för sej) och härmade henne otaliga gånger, jag och en vän från Halmstad leker ofta att vi är två damer från Västerås med tillhörande dialekt (i sin mest överdrivna form) och med en annan vän talar vi båda djupt dalmål så till den grad att folk undrat om vi kommer från Dalarna. När jag var i sju-åtta-årsåldern var jag oerhört fascinerad av finlandssvenska och jag och min kompis spelade in långa kassettband när vi läste sagor på överdriven dialekt. Större delar av gymnasiet höll jag och en vän på att reta gallfeber på resten av klassen genom att tala så som engelsmän skulle tala som just höll på att lära sej svenska.
Ja, sådär har det hållit på. Det händer ibland när jag träffar nya människor att jag talar engelska med stark svensk brytning, som de flesta företagsgubbar, för att sedan växla till bred sheffieldska och överraska folk. Jag ser helt enkelt språk som en lek förutom när jag förstås måste vara formell av olika anledningar, och då är det själva utmaningen i sej snarare än vilket språk det sker på. Jag har en engelsk telefonröst precis som jag har en svensk.
Just engelska lärde jag mej väldigt tidigt genom min förkärlek till engelsk musik, litteratur och brevväxling med alla möjliga människor - jag såg tidigt hur detta språk öppnade dörrar til hela världen. Detta i kombination med att jag har lätt för att härma, lätt för att ta till mej den matematiska sidan av språk, strukturen och grammatiken och kan ägna mycket tid åt vokabulär och fonologi har gjort att engelska mer eller mindre känns som ett modersmål rent praktiskt. Dock finns det kulturella och känslomässiga nivåer som svenskan alltid kommer komma närmast hjärtat i.
Hemma pratar jag och min man engelska med varandra, och som Annannan påpekade i en kommentar, så blir det just en slags hemgjord engelska eftersom det inte är varken mitt eller makens modersmål. Jag tror att maken lider mer än jag av detta eftersom tjeckiskan är längre ifrån engelskan rent släktskapsmässigt än vad svenskan är och han måste tänka i flera steg innan det han vill säga kommer ut som han vill. Ibland pratar vi svenska, eftersom maken har pratat tyska längre än engelska tycker han ibland att det är lättare att blanda ganska goda svensk-kunskaper nu efter sju år med att lyssna på mej och in mamma prata i telefon, med tyska ord som jag oftast ändå förstår. Min tjeckiska går väldigt långsamt framåt men nån gång i framtiden blir det kanske tjeckiska vi pratar på.
Så hur det är att alltid prata på ett annat språk än sitt modersmål beror helt enkelt på vem det är man pratar med.
Det är inget som bekommer mej särskilt. Jag tror att det har att göra med att jag är en sån som alltid har gillat att härma dialekter, lägga mej till med en röst för stunden och hitta på egna språk. När jag var liten pratade jag småländska efter att ha umgåtts mest med pappa på sommarloven, jag skrattade redan som fyra-åring åt min mormors dialketala sätt att säga "s'rö" på när hon var lite lätt irriterad (ser du, förmodar jag att hon menade, så här gör man srö, näe srö, det går inte för sej) och härmade henne otaliga gånger, jag och en vän från Halmstad leker ofta att vi är två damer från Västerås med tillhörande dialekt (i sin mest överdrivna form) och med en annan vän talar vi båda djupt dalmål så till den grad att folk undrat om vi kommer från Dalarna. När jag var i sju-åtta-årsåldern var jag oerhört fascinerad av finlandssvenska och jag och min kompis spelade in långa kassettband när vi läste sagor på överdriven dialekt. Större delar av gymnasiet höll jag och en vän på att reta gallfeber på resten av klassen genom att tala så som engelsmän skulle tala som just höll på att lära sej svenska.
Ja, sådär har det hållit på. Det händer ibland när jag träffar nya människor att jag talar engelska med stark svensk brytning, som de flesta företagsgubbar, för att sedan växla till bred sheffieldska och överraska folk. Jag ser helt enkelt språk som en lek förutom när jag förstås måste vara formell av olika anledningar, och då är det själva utmaningen i sej snarare än vilket språk det sker på. Jag har en engelsk telefonröst precis som jag har en svensk.
Just engelska lärde jag mej väldigt tidigt genom min förkärlek till engelsk musik, litteratur och brevväxling med alla möjliga människor - jag såg tidigt hur detta språk öppnade dörrar til hela världen. Detta i kombination med att jag har lätt för att härma, lätt för att ta till mej den matematiska sidan av språk, strukturen och grammatiken och kan ägna mycket tid åt vokabulär och fonologi har gjort att engelska mer eller mindre känns som ett modersmål rent praktiskt. Dock finns det kulturella och känslomässiga nivåer som svenskan alltid kommer komma närmast hjärtat i.
Hemma pratar jag och min man engelska med varandra, och som Annannan påpekade i en kommentar, så blir det just en slags hemgjord engelska eftersom det inte är varken mitt eller makens modersmål. Jag tror att maken lider mer än jag av detta eftersom tjeckiskan är längre ifrån engelskan rent släktskapsmässigt än vad svenskan är och han måste tänka i flera steg innan det han vill säga kommer ut som han vill. Ibland pratar vi svenska, eftersom maken har pratat tyska längre än engelska tycker han ibland att det är lättare att blanda ganska goda svensk-kunskaper nu efter sju år med att lyssna på mej och in mamma prata i telefon, med tyska ord som jag oftast ändå förstår. Min tjeckiska går väldigt långsamt framåt men nån gång i framtiden blir det kanske tjeckiska vi pratar på.
Så hur det är att alltid prata på ett annat språk än sitt modersmål beror helt enkelt på vem det är man pratar med.
onsdag 20 juli 2011
Önskerubrik 11
"Min tro" önskar Trillingnöten. Jag hade helt för mej att jag skrivit om detta förrut och när jag sökte bland gamla inlägg så blev det tydligt att jag använder ordet tro i nästan varje inlägg, av typen "det skulle jag tro". Men så hittade jag det - det skrevs när jag höll på med en av alla listor. Jag har inget direkt att tillägga så jag länkar helt enkelt till det inlägget!
tisdag 19 juli 2011
Kvällsaktivitet
Ignorerande av disk. Lyssnande på dagens sommarpratare. Läsande om den stora avlyssningsskandalen i England.
Att strunta i disken är mycket skönt. Att lyssna på dagens sommarprat är synnerligen intressant - mycket vacker musik (och rolig sådan, som denna, ny för mej!) och mycket oväntade, personliga och engagerande historier. Att tänka på den brittiska pressetiken är synnerligen nedslående.
Att strunta i disken är mycket skönt. Att lyssna på dagens sommarprat är synnerligen intressant - mycket vacker musik (och rolig sådan, som denna, ny för mej!) och mycket oväntade, personliga och engagerande historier. Att tänka på den brittiska pressetiken är synnerligen nedslående.
Det första hösttecknet
Tänd våra ljus det är nära till natten. Snart är den blommande sommaren slut.
Och en höstälskare som jag, drar en lättnadens suck.
Vackraste sommarklänningarna
Det växer vallmo överallt i England, både vilt och i trädgårdar. De klassiska röda men också många nyanser av rosa. Visst ser de ut som vackra klänningar med underkjolar i flera lager? De är så skira och tunna och blåste av och an i vinden och var mycket svårfångade på bild. Det var så vackert med de blåa och gula blommorna runtom. Jag kom att tänka på ett stycke i Matteusevangeliet (6:29): Och varför bekymren I eder för kläder? Beskåden liljorna på marken, huru de växa: de arbeta icke, ej heller spinna de; och likväl säger jag eder att icke ens Salomo i all sin härlighet var så klädd som en av dem.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)