Vardagspoesi

Snart kommer du ändra dej och inte oroa dej för hur andra mår så mycket, får jag ofta höra. Det är enda sättet att överleva i det här yrket. Och om det hade räknats som normalt att svara med poesi, så hade jag sagt såhär:

The More Loving One

Looking up at the stars, I know quite well
That, for all they care, I can go to hell,
But on earth indifference is the least
We have to dread from man or beast.

How should we like it were stars to burn
With a passion for us we could not return?
If equal affection cannot be,
Let the more loving one be me.

Admirer as I think I am
Of stars that do not give a damn,
I cannot, now I see them, say
I missed one terribly all day.

Were all stars to disappear or die,
I should learn to look at an empty sky
And feel its total darkness sublime,
Though this might take me a little time.

W.H. Auden

Men nu sa jag bara att har det inte hänt ännu, så händer det inte alls. Och så log jag mystiskt och mumintrollskt, som ingen förstår sej på alls här i England men som alltid får slut på alla diskussioner. Som att krama blod ur en sten, säger dom när dom försöker skvallra med mej. Och jag tänker bara att jag kan vänja mej vid allt, en mörk himmel, en stjärnlös himmel, men att jag absolut vill vara the more loving one.