I England är inte denna fredag lång utan god. Kanske skulle man se det så. Det var inte hat som förde Jesus upp på korset, utan hans kärlek till oss, stod det utanför en metodistkyrka jag gick förbi idag.
Jag träffade en vän idag som just förlorat sin pappa. Hon sa att alla är så snälla och skickar sms och ringer. Frågar hur det är. Hoppas att det ska bli bra. Jag vet bara inte vad jag ska svara, sa hon. Det blir kanske aldrig bra. Men det passar sej inte riktigt att skriva så i ett meddelande på 160 tecken. Man skriver tack kanske. Eller inget alls. Och så försöker man gå vidare. Jag tänker, sa jag försiktigt, att man inte behöver tacka. Och inte svara. Och man kan skriva att det är ok fast det inte är det, för att man inte orkar prata om det just då. Och tro att när man vill berätta om sin sorg, så är det åtminstone någon av alla de som skickat sms som orkar höra att det inte är så bra.
Jag gick en liten sväng runt stadshuset till påskmonumentet. Oväntat frågade en liten tant om jag ville skriva en bön för någon på en liten pinne att sätta i sanden under korset. Det ville jag. Och när jag betraktade alla de små pinnarna med namn på alla dem som vi saknar och tänker på så kände jag helt säkert att det var någon som just då fanns med kraft att lyssna.
