Det är många saker som är svårt med att ha hjärtat på flera platser.
Framför allt är jag tacksam. Jag hann flytta innan pandemin och innan den ökade oron i Europa. Jag har vänner kvar i Sverige som jag återupptog kontakten med som om vi var 16 år igen och ingen tid flytit sedan dess. Mina föräldrar är kvar och jag känner mig hemma här. Ganska hemma här.
Det är saker som skär i hjärtat. De första snödropparna i Botanical gardens. Krokusfälten på de viktorianska kyrkogårdarna. The wit, the words, the banter. Att jag inte träffat en av mina närmsta vänners barn. Mitt smala tegelhus. Pubarna och sorlet. Att inget behövde vara perfekt. Att det fanns höjd och utrymme. I samtal, i samarbete. Humor och omtänksamhet. Frihet. Utmaningar.
Nåja, ute i skogen kan man någorlunda vara sig själv. Men inte självklart, och inte att dela livet helt och fullt med människor omkring.
Det är konstigt, men de dagar som solen lyser igen och våren nalkas, de dagar livet är som allra bäst, då saknar jag Sheffield så att det skär igenom hela kroppen.
