Söndagstankar

Maken har efter sin födelsedagsfrukost begett sej till kyrkan för mässa och jag sitter ensam hemma och njuter av att det är städat och fint och har min egen stillhetsandakt som innebär att jag målar naglarna mycket långsamt i tre olika färger, fyra om man räknar tårna. Tidiga Beatleslåtar i bakgrunden, surret av tvättmaskinen, utsikt över ett vitt Sheffield, dock smälter snön i den starka solen. Om en stund går jag nog en liten promenad. Tankarna kommer och går, bland annat funderar jag på varför det är så mycket kemikalier i golvrengöringsmedel och en stor text med att det blir helt antibakteriellt när det man gör på golv är just att gå på det med icke rena fötter och äter på det gör man inte heller. Min såpa är slut så nu har jag införskaffat nåt engelskt tallbarrsdoftande turkost medel.

Min nästa tanke efter att igår kväll ha lyckas titta en liten sväng på Melodifestivalen på mitt sega internet här ute nära ljunghedarna, är att det är fantastiskt att Sverige på bara 9 miljoner kan hysa så många extremt excentriska människor. Absolut världsklass i extremt. En man på universitetet här i Sheffield sa en gång till mej när jag just flyttat hit, att det är otroligt att Sverige som är ett land som nästan vill skicka folk till sjukhus om de visar känslor kan ha alstrat ett geni som Ingmar Bergman. Det är ganska intressant.

Vidare funderar jag på alla skolungdomar som jag delar bussresa med som oftast om morgonen och hur de väcker ömma moderskänslor som jag sällan får när jag ser bebisar, utan mer gängliga varelser i tonåren. Jag tänker på hur det händer nåt mellan högstadiet och gymnasiet som kanske är nyckeln till varför hela samhället ser ut som det gör. När flickorna ännu har skoluniform och tandställning är de högljudda, retas och sitter i knä på varandra och skrattar oupphörligt, då och då kastas ett fult ord mot pojkarna som är små och sitter i en hög och tittar på sina mobiler. Gymnasieflickorna ser ut att ha gort sej iordnng för skolan i timmar, de är lågmälda och sitter två och två och diskuterar matteläxan, då och då ger de sej i samspråk med någon tant som säger "åh, så jag minns hur jag kämpade med logaritmerna!" och ler mjukt. Deras manliga klasskamrater sitter längst bak i bussen och skrålar om vilka tjejer som är snygga på TV och varje gång en av dem säger nåt lite känsligt eller har tittat på ett inte helt genom-manligt program vrålar de andra att det är "gay". Någon säger att de tittar på matprogram för att den kvinnliga kocken är snygg men det gills ändå inte, det är helt klart "gay".

Som två helt olika världar är det och jag minns varför jag en gång valde att jobba med ungdomar. Dock är det just denna deras värld jag intresserar mej för, hur de plötsligt under all makeup kan ty sej till en och undra om jag tror att de skulle kunna klara av universitetet, eller berätta hur det är hemma egentligen, eller den stora bråkiga killen som kan komma tidigt innan en lektion när ingen ser och undra om han kan få en kopia av den där dikten. Inte att nöta in do och does. Det är roligare med vuxna som fattar att saker är tråkigt för att bli roligt sen. Men att försöka få ihop deras världar, det finns det inte tid eller lektioner till. Det är synd. Jag funderar vidare att jag ofta får så mycket beröm när jag slängt ihop en kalkyl på fem minuter, men det faktum att jag två gånger räddat en människas liv i jobbet inte ens har noterats. Fortfarande känner jag en vild ilska över min mellanstadielärare som tyckte att jag var bra på matematik för att vara flicka. Det är samma idoti ännu i mitt vuxenliv att män blir förvånade när jag kan räkna snabbare än dem. Det är vansinnigt, och det börjar där i skolan, inne i skolan, och på bussen dit.

Jag läser av en slump dagens DN och ramlar över den här artikeln som med många ord förklarar att män är längre än kvinnor. Samtidigt igår kväll blev en ung kvinna tafsad på i direktsändning. Och jag känner mej alldeles matt.