En liten väntan, ett litet avbrott mellan mötena, några krokusar, sol som värmer och en dunkdunkdunkadunkande spårvagn som ska ta mej till andra sidan stan för nästa möte. Ett möte som för mej är som det kanske är för ett fotbollsfan att möta sitt favoritlag när det gäller respekt - ett gäng föräldrar i 70-årsåldern som alla har barn med funktionshinder och som tagit hand om dem hela livet och nu måste tänka att vad händer ifall att det otänkbara händer, vem ska då ta hand om mitt barn i en tid där en människas livskvalite mäts i poäng, pengar och budgetar? Snudda vid den bördan att bära.
5 kommentarer:
Först hajade jag till för fotot, många sådana önskas:-), ser ljuvligt ut mot snömängderna som kom inatt här igen. Och det andra, ja många människor gör en heroisk insats fast de nämns inte vare sig i statistik eller media.
Det var en vacker dag idag!
Oj, oj, oj vilken sistamening.
Den gick rakt in.
Dessa föräldrar som är så fantastiska! Vad jobbigt att behöva planera vad som händer nu...
Trilingnöten: Verkligen, vilka hjältar!
Elisabet: Det var ett fint möte, det är sånna dagar som bär mej.
Skicka en kommentar