Önskerubrik 4 "Mitt bästa minne från barndomen"

Mitt bästa minne från barndomen, det är det Trillingnöten som har önskat.

Det var svårt. Barndomen är så mycket: minnen och känslor och nostalgiskt skimmer, glömska och efterkonstruktioner. Jag minns små intensiva ögonblick som kanske inte är något särkilt fantastiskt, men jag minns dem förmodligen av en anledning. Det finns resor och kalas och långa timmar och lov av lek som förmodligen var de bästa dagarna, men jag minns dem inte särskilt.

Jag minns när jag var kanske två år, kanske tre, och mamma gick vilse i lingonskogen. Jag minns hur pappa tutade med bilen och hur det lät.

Jag minns när jag var fyra och hade en liten mini-kundvagn i mataffären och kände mej vuxen, och att några tanter tittade vänligt på mej och sa någonting snällt, hur jag blev fylld av ilska över att vara liten och inte räknas och kunna gå med kundvagn på riktigt, utan att det liksom såg roligt ut.

Jag var nog i ungefär samma ålder när jag låg på asfalten på gångbanan och vrålade efter eller före ett tandläkarbesök. Jag minns inte riktigt vad jag var arg för, bara att jag var vansinnigt arg. Jag minns den känslan av blind och ren vrede som man inte riktigt får som vuxen på samma sätt, ilska är på något vis alltid aningen filtrerad och blandat med något annat numera.

Jag minns när jag var en fem år sådär och mormor och jag spelade boksavsspelet som var någon enklare variant av Alphapet och jag la ord som bil och blomma och mormor la ordet lastbilschaufför. Just det ordet kommer jag ihåg för jag tyckte att det var ett konstigt sätt att stava det på, och så hade mormor använt nästan alla de små bokstavsbitarna i hela spelet för att få ihop till det. Jag minns hur jag tänkte att sådana ord vill jag också komma på.

Jag minns när jag var sex år och kom hem från lekis och ringde på porttelefonen och mamma inte svarade på ett tag. Kanske var hon i tvättstugan. Jag minns att jag kände en stor oro som var större än mej själv och som jag inte visste vad jag skulle göra med. Så kände jag hur en hand skopade upp den och jag fylldes med förtröstan att vad som än händer så är jag inte ensam, och att allt kommer att gå bra. Den känslan vilar jag ännu i.

Jag minns när jag var kanske åtta år och lågstadiefråken frågade om vi kunde namnen på några svenska tidningar och jag sa “Dagen”, hur hon log på ett hånfullt sätt och lät mej förstå att den tidningen inte räknades.

Jag minns när jag var nio eller tio och vi hade vår första lektion i engelska och jag kunde det engelska alfabetet och läraren frågade mej irriterat varför kan du det? Jag minns den känslan av skam och av att ha gjort någonting fel utan att förstå hur.

Jag minns när jag var elva eller tolv och satt och surade i en stor T-shirt hela sommaren för att min kropp förändrats så plötsligt och jag inte hängde med och en gubbe hade tittat på mina bröst och sagt apelsiner. Tonåren hade jag då tror jag, sen blev jag rätt lill-gammal och ganska vuxen.

Det var den barndommen. Ett bästa minne? Kanske en dag i pulkabacken när jag inte tänkte eller kände eller mindes någonting särskilt alls, bara fart och lycka.