Närgången ekorre

Ekorrarna var väldigt kärvänliga idag. De gurgelknorrade inte irriterat utan kom istället fram till mej och skuttade runt, runt mina skor. När jag böjt mej ner lite senare för att titta på en blomma känner jag hur något krafsar på byxorna och på min höft sitter då en knubbig ekorre och glor på mej. Jag blir lite överraskad och sprattlar till så den flyger av i en hast. En äldre dam med käpp ser detta och skrattar så att hon måste stanna och hämta andan. Ett gott skratt förlänger livet, och detta kan nog vara värt en vecka minst. 

Nej men, ska du gå nu? Vi som hade så roligt!

Ekorren skuttar sedan efter mej flera meter tills jag börjar gå fort och då slutar den, men sitter en stund och tittar med huvudet på sne. Tror den kanske att jag är en jättestor ekorre? Jag hade hästsvans, det kanske kan förväxlas med den långa ludna svansen? Eller känner den igen mina blåa skor och räknar mej till en i flocken? Kanske tänker den att en sån där jätte-ekorre skulle man para sej med, vilken mega-ekorr-bebis det skulle bli, alla elaka duvor skulle få på nöten!