Det starkaste minnet

Mitt starkaste minne fran 2011 ar en begravning jag gick pa, i jobbet. Det var en mulen dag. Vi var en handfull personer. Vi visste inte riktigt vad vi skulle saga. Kistan kom. Bararna var fler an oss, vi som var dar for att ta adjo. Prasten var en glad och framat typ som borjade prata med mej. Jag sa att det kandes lite konstigt, detta att det bara var vi i personalen. Personen som dott hade en stor slakt och hade levt ett langt liv. Men ni ar ju har! svarade han da optimistiskt. Om du visste hur manga begravningar jag har, flera i veckan faktiskt, da det inte kommer en enda manniska.

Nar vi gick in och musiken spelade, en gammal 50-talslat, sa borjade tararna rinna och en kollega jag inte alls kanner val la sin hand pa min axel. Sen satt vi dar alldeles tysta. Visst har jag vetat att manniskor ar ensamma, men ibland ar det som att en sa svar insikt bara kan uppfattas med hela kroppen nar man ar mitt i det. Sa var det, den timmen i kyrkan. Jag forstod.

I forsande osregn sanktes kistan ner i lerig jord pa den gigantiska ode kyrkogarden. Prasten laste valsignelsen. Det var vackert i det allra elandigaste. Vi var alla dyblota.

Nar jag tittade pa Aret med Kungafamiljen och inslaget med drottningen pa aldreboendet sa slog det mej att annu sorgligare an ensamheten, ar otillrackligheten. Jag tycker att det var ett klokt svar hon gav pa fragan om vi glommer vara gamla. Att vi inte glommer, men att vi inte orkar, inte hinner, inte kan.

Tank om man kunde tanka mer som prasten, pa det som faktiskt finns och ar som det ar. Att det kan vara nagonting fint, det ocksa: leran, osregnet, den otydliga psalmen, de obekvamt knappta handerna. Kanske hinner och orkar man lite mera da. Sa blir nagon kanske lite mindre ensam, innan det ar forsent.