Aldrig blir man så svensk som när man bor utomlands, brukar man säga. Det stämmer verkligen. Jag har liksom odlat en längtan hem och lärt mej mer om alla seder och bruk och vart de kommer ifrån eftersom man måste förklara vad man håller på med när man är ensam om sina traditioner. Jag kan tänka mej att hade jag inte bott i England så länge så hade jag varit en sån som lika gärna kunde äta pizza på julafton.
Nu går jag på strövtåg i hembygden och varje gång jag ser en midsommarstång blir jag förvånad och glad. Jag blir så tacksam för rymden och för tystnaden och vemodet som sjunger i den mörka skogen. Av allt det vackra som skall tagas från mej som Pär Lagerkvist skrev. Lövträden viskar redan om höst.
4 kommentarer:
Hur många gånger frågade jag inte om du hade tilldelats medalj från turistbyrån i Sheffield? Nu får du snart medalj från Sveriges turistråd!
Elisabet: haha jag har kommit i fel yrke helt tydligt :)
Alltså så sant! Jag bejakar min svenskhet och är stolt över att vara svensk när jag bor här. Och uppskattar verkligen svensk natur och mentalitet (viss del av det!) På ett helt annat sätt. Jag önskar också att man var tvungen att bo ett par år utomlands som svensk. Just för att få perspektiv och uppskatta vad man har!
Trillingnöten: ja, det är fint att kunna uppskatta det man har! Och att uppskatta vad det betyder. Jag är särskilt tacksam för det i tider där när nationalitet är så politiskt. Jag tror att jag blivit mer grundad och trygg i vad demokrati egentligen betyder, bara av att sitta ensam med en burk sill och fundera ibland :)
Skicka en kommentar