Visheten

Hela dagen i stort sett har jag sovit på soffan med katten i knäet mellan nattpassen. Jag brukar annars ha svårt att sova på dagen, men kombinationen av regnsmatter, mörker och den varma pälsbollen vaggar mej fint. Nu har hon varit i farten medan jag gjort mej iordning, och hon har krävt gourmetmat istället för torrfodret jag försökte med. Jag älskar att hon gör det. Från den försiktiga katt hon var i januari, tycker hon nu att hon är värd det absolut bästa. Förra året satt hon där ute i det blöta novembermörkret. Hungrig och ensam. Men hon klarade det med. När hon tar upp en bit torrfoder i munnen, släpper ner det på golvet, puttar det emot mej och sätter sej bredvid skålen där hon brukar få finaste fågelkött och tittar på mej med stora, runda, anklagande ögon och ett kort, bestämt och tydligt litet yl, då tänker jag att det nog finns en mening med att hon kommit till oss, denna fina gamla katt. Jag tänker att hon visar mej en vishet, att ibland är livet mörkt och kallt och vått och då kämpar man, men när man kommit till en lugn paus, en liten bit av ro, då är det inget fel med att kräva det absolut bästa för sej själv. Faktiskt. Katter har ingen jantelag eller andra underliga hjärnspöken. Hon äter med god aptit, hoppar upp i soffan och bökar ner sej i en liten grop, sätter sej på ändan, sträcker ut bakbenen med svansen emellan, griper tag i svansspetsen med framtassarna, gosar in den under hakan, och spinner och brummar som en lastbil. Själv ska jag nu ut i mörkret, och jag är övertygad om att hade jag inte kissen, skulle jag vara på betydligt sämre humör.