Vi soper djupt och lugnt som två barn. Jag vaknar tidigt. Ett främmande ansikte möter mej i spegeln i en ny färg och utan påsar under ögonen. Funderar på om någon mer är vaken och sätter mej på balkongen och tittar ut över palmerna och poolerna. Snart ser jag lämmeltåget till frukostbuffen. På väg dit lägger de flesta en handduk på en solstol pch paxar den fastän detta är strängeligen förbjudet, det står i fet stil på ett särskilt informationsblad man får vid incheckningen. En del äter fort och springer ut för att dessutom få ett parasoll. Jag tittar med stort intresse och undrar över det mänskliga psyket. Atlanten och den närmaste vita stranden ligger bara fem minuter från hotellet. Det finns ett överflöd av solstolar, de står i travar utöver de som redan är uppställda runt poolerna. Att det är så viktigt, detta att markera sitt revir.
Jag lagar frukost och dukar upp den i morgonsolen, bläddrar i en tidning. Läser om hur en sjuksköterska som fått Ebola, åkt direkt tillbaka igen för att fortsätta voluntärarbeta så fort hon blivit frisk. Jag tänker att det nog är så att vi inte är skapta till antingen solstolspaxare eller samaraiter, utom att inom oss sträcker sej hela Atlanten utanför vår lilla pool. Där simmar de allesammans, de tyska vulkanvandrarna, samariterna, världsförändrarna, soldyrkarpensionärerna från norra Europa som är så solbrända att deras hud nästan antigit en svartbrun, närmast dammig nyans, utarbetade feminister i vården som jag själv, som tagit med mej svenskt kaffe hela vägen till Afrikas kust. Man måste bara anstränga sej för att se dem allihop, en del är långt borta i horisonten, nästan uppslukade av bländande sol.
 |
| Det milda morgonljuset på balkongen |
 |
| Morgonpromenad vid klipporna |
 |
| Salt |
6 kommentarer:
Läser och njuter.
Tack.
Å så fint och bra skrivet!
Kan se miljön framför mig efter vårt besök där 2013.
Jag har aldrig heller förstått solstolspaxandet vid poolen när havet finns så nära. Vi brukar slå oss ner vid poolen på sena em för ett dopp i lite svalare sol. Då oftast lite lugnare också.
Njuter också hellre av balkongfrukostar såsom du och ni tycks göra.
I detta regniga novemberväder så längtar man mycket till fina Lanzarote.
Tack för fina ord.
Så vackert du gör motiv, både med kameran och ord. Fina och intressanta foton. En stor glädje att se och läsa.
Det där med paxandet, du vet jag gick ett tag på gympa i din låg-mellanstadieskola, det stod sisådär 100 liggunderlag efter väggen till avslappningen efter den hårda militärexercisen (något överdrivet det sista), tanterna rusade in och paxade en matta och höll ögonen på den genom hela passet, nåde den karl eller jag om vi sedan råkade ta "fel". Jag bara gapade och slutade, orkade inte med dessa surtanter. Men har ingen djupare analys vad det är som fattas i folks hjärnor, kommer sen kanske:-).
Elisabet: härligt :)
Turtlan: ja, jag orkar inte med att ha sånt där all inclusive, verkade vara mattider att passa konstant, blev stressad bara av tanken. Antar att folk gärna vill ha en poolbar alldeles väldigt nära solstolen och att detta kanske lockar mer än Atlanten om man har det intresset/behöver det för att stå ut med sin partner ;) haha ja man ser och hör en del från sin lilla balkong.
Mamma: tror det är hjärnskador från hippietiden sånt där om de är i den åldern ;)
:-), haha, ja det är svaret förstås.
Skicka en kommentar