19 eller 92 år

Vår högt älskade katt fyller idag nitton år, vilket omräknat till människoår sägs bli 92. I höstas tänkte vi flera gånger att nu är nog slutet nära, men det visade sej att kräkningarna var en maginfektion som gick att medicinera bort och inte ett tecken på sista stadiet av njursvikt som vi trodde, och att glukosamin kan göra underverk för trötta och onda leder. Nu får hon sin njurdietmat två gånger om dagen och en gourmetlunch som vi blandar glukosaminpulvret i, plus lite färsk kyckling ganska ofta. Det absolut godaste hon vet är att försöka slicka bort smöret från mitt rostade bröd på morgonen, så en och annan smörklick blir det också. Det går alltså ingen som helst nöd på denna madame.

Hon har flera kattbäddar men föredrar dubbelsängen, helst i mitten. Samtliga filtar och plädar är numera hennes. Hon går sällan nerför trappan men det händer, och hon hoppar med ny spänst i benen upp och nerför sängen. Inte en enda gång missar hon lådan och hon är överhuvudtaget en mycket prydlig katt. Lite pryd också, för är det nån människa inne på toan så väntar hon tills den går ut innan hon använder lådan. Tar det lång tid, att någon badar eller så, kan hon sätta sej och glo irriterat tills man går därifrån.

Tidiga mornar, runt fem eller så, brukar hon tycka att det skulle vara trevligt med lite frukost. Ett jamande som börjar svagt och sen stegrar sej till ett alarm är en specialitet. På sistone har jag också märkt hur hon kan slå till oss med tassen på armarna, och sen så fort människan rör sej så sätter hon sej fint med alla tassarna ihop och ser oskyldig ut och säger mjau? Jag skyller även denna nya muskelstyrka på glukosaminet.

Leker gör hon aldrig och alla kattleksaker har donerats till grannkatter och kompisar. Men häromdagen köpte jag några Lindt-tomtar i choklad på rea, och de har en liten bjällra runt midjan, och när jag bet huvudet av tomten så skakade den till. Då var det minsann en liten katt som var där med tassen och slog till den igen, och igen. Till slut satte hon sej alldeles intill mej och tittade på mej, och det är så sällan som katter egentligen möter ens blick, men nu gjorde hon det, och blinkade mycket långsamt och det såg ut som att hon tänkte att jaja, för ett ögonblick glömde jag bort mej och blev en kattunge igen, men jag är faktiskt 92 år.

På kvällarna och nätterna kommer hon alltid och lägger sej tätt intill, buffar på en arm och somnar i en handflata, spinnande på ett sprakande sätt, som en liten brasa.