"Pappa, flytta inte in till Tjörn!"

Det har rört om i Grytan, de artiklar jag har läst de senaste dagarna. Östersundspostens journalister berättar om Facebookflöden som rinner över av rasism. Hos mej är det bara tomt. Helt tyst. Kvällstidningarna har skrivit underliga och krystade texter som är svåra att tyda vad de egentligen menar. I Sverige finns det så många rasister så passa er, verkar vara budskapet. För att hitta någon som helst diskussion måste man läsa i andra forum, och det gör jag helst inte om. Men jag tror att jag har fått syn på problemet, där emellan de krystade och det flödande. Det är den omtalade tystnaden. Den skrämmer mej.

Ibland är jag orolig för att inte längre vara välkommen här i mitt nya land, jag är rädd för vad som ska hända om Storbritannien lämnar EU och om det kan bli så att jag måste flytta tillbaka till Sverige. Sådana tankar hade jag aldrig förut men så mycket har hänt i världen särskilt det här senaste året att ingenting längre känns tryggt. Hur ska jag kunna ta med min man till Sverige? Det var ganska rasistiskt redan 2005, till och med från mina egna släktingar kom kommentarer jag aldrig hade kunnat föreställa mej från välutbildade människor om min fästmans land. Hur ska det då inte vara nu? Mitt i natten skakar jag på min man och viskar är det mycket rasister i Prag? Mm, säger han halvsovande. Om vi skulle bo där, skulle de inte acceptera mej då? säger jag. Han vaknar till och skrattar. Men du är ju från Sverige, säger han. Sen somnar han om. Jag känner mej sorgsen och avundsjuk. Så skulle jag också vilja kunna känna. Han är ju från Tjeckien, detta vackra lilla land, vars huvudstad till och med får vara med i På Spåret. Det är klart att det går bra.

Men så känner jag alltså inte. Och det skaver, det där med att vara från Sverige, och att det kan användas som något slags alibi att vara välkommen överallt. Folk frågar om ABBA och köttbullar och isbjörnar. Vi skippade världskrigen, vi har inga fiender, diplomatiska och punktliga och trevliga. Jag tänker på hur katten vägrar gå över soffan om det är fullt med kuddar där, eller över sängen om den är obäddad, men om man lägger en filt över eller bäddar slätt så trippar hon fram utan minsta betänklighet. Jag tänker att den där filten, det är Sverige, och därunder ligger det en massa faror som man inte kan gömma så mycket längre till.

Så finns det fina små glimtar, människor som säger att ge Grytan en chans, det är vackert här, när solen tittar fram över vattnet och skogarna. Det är inte världens ände, intygar Migrationsverket. I Sverige klagar man inte, upplyser en annan, i all välmening. Man stretar på. De vill lära sej svenska och ge tillbaka till samhället, säger en av flyktingarna. Man får spela med de kort man tilldelats.

Hur ska den resan börja där mitt inne i skogen, det kan man undra. Men det går säkert. Sen finns det människor som blir upprörda att flyktingar kan ha pengar, att de får vinterkläder och att de har råd med en telefon. Tydligen finns det regler som man med det där svenska alibit kan sätta upp för hur det ska vara när man flyr, i förvissning om att man själv aldrig kommer att behöva göra det.

Vi sitter trots allt allihop i samma Gryta. Det är sådant som är lätt att säga och svårt att känna i hjärtat.   Lite oro som väcker upp en ur den där förvissningen och får en att ställa frågor mitt i natten, är kanske ganska nyttig, egentligen. Och tacksamhet, som det ordas så mycket om, är lättare att känna när man har några höga turkort i handen, faktiskt.

Om rädslan för det okända, kan man höra här, och möjligen bli lite uppmuntrad på köpet. Det blev jag.


Kom min son, sätt dig här med mig
Jag har nåt att säga dig
Du får lova att vara en riktig man
Som bara vi öbor kan

Fabrikör'n, han har sålt salteri't
Aldrig mer får jag gå dit
Men i Skärhamn finns kurser för starka män
Så jag måste dit, min vän

Men då måste du ta färja' härifrån

Jag har inte något val tyvärr min son

Nej snälla pappa, flytta inte in till Tjörn
Där finns rök och Volvobilar
Och fullt av moskit
Varför måste han, den dumme fabrikör'n
Sluta upp att salta sillar
Där i silles salteri

Gråt inte pojken, men ingen vill
längre köpa vår finfine sill

Snälla pappa, flytta inte in till Tjörn
Där finns gangsters och spioner och troligtvis Grizzlybjörn
- Finns det björn på tjörn?
- Ja, jag tror det.
- Herre min je.
Gossen min, tänk på de store män
Som har gjort historien
- Vilka då?
De som trotsade djungel och glaciär
Därför är vi där vi är
-Men det finns ju ingen glacier på Åstol
Vidare måste vi karlar gå
Ja min pojk, det är bara så
Men du ska veta om att när färjan går
Blott du mine tankar får

Men du har ju inte klippkort eller nå't

Varje karl får bära bördan som han fått

Nej snälla pappa, flytta inte in till Tjörn
Där finns elaka baciller
Malaria och pest
Du får inte ta ett steg utanför dörr'n
Utan att ha tagit piller
Och berättat för vår präst

Du får ta hand om familjen nu
Du är stor nog, snart trettiosju

Snälla pappa, flytta inte in till Tjörn
Stanna kvar hos oss på Åstol

Åk inte in dit in i morr'n

-Men jag måste ju åka, min gosse

-Men jag vill inte att du åker, pappa!

-Uppför dig nu som en riktig karl i från öarna gör, Sigvard lelle!

-Men du kan väl stanna?

-Ta nu hand om mor din och systrarne och brödarne!

-Ja, ja, jag får la' ta hand om skiten då!

/Knut Agnred