Årets första dag

Synnerligen grå och regnig har den varit, denna nyårsdag. Finns det något fulare än små hårda smutsiga snödrivor på blöt asfalt? Jobbet rullar på och det går rätt fort tills jag är hemma igen. Jag känner mej melankolisk, för det slår mej att nu är det slut på festligheterna och jag knölar ihop serpentinerna och slänger dem i soporna.

Att det alltid ska ha en baksida allting, att man inte bara kan få vara odelat glad någon gång - jag tänker på detta med mellandagarna, som jag hade glömt hur mycket jag älskade, och nu saknar. Annars hade jag inte märkt dem ens. Upp med julpyntet, ner med julpyntet, skål och gott nytt år.

Jag börjar sorgset plocka med några änglar och tomtar och lägga dem i en liten plastlåda men kommer av mej. I bakgrunden har jag Lars Lerins vinterprat och han pratar om detta att vara sej själv som liten och minns hur han satt och målade vulkanutbrott och jag minns då hur jag packade ner julkrubban, sent i januari, mycket långsamt och med långa haranger till alla inblandade i krubban, om att jag skulle se dem nästa jul. Jag har omedvetet liksom bäddat in några änglar bredvid två mjuka tomtar och det är den gesten med handen och Lars ord som liksom förflyttar mej helt och hållet till den som jag än gång var. Snart, säger jag till maken, snart börjat jag kanske prata med julpyntet och sen tappar jag kanske förståndet helt. Jag tänker på att tiden går fort och snart är jag också gammal, det är svårt att vissna glad som Lars sa, och kanske blir man alldeles tokig som tant, det vet man aldrig. Det gör inget, säger maken, bara du inte lämnar mej.

Stormen viner utanför och katten jamar gång på gång och fast jag ger henne en bit kyckling så slutar hon inte, hon jamar högre och springer fram och tillbaka över soffryggen och hoppar ner på än det ena, än det andra armstödet. Hon tittar på mej med stora ögon och det slår mej att kanske vill hon att jag ska lägga mej ner så att hon kan sova på min mage, det har liksom blivit en liten vana i mellandagarna, och visst, så fort jag lagt mej ner och knappt hunnit dra en filt över mej så är hon där ihoprullad som en liten bulle och spinner. Det där jaget som pratade med krubban skulle nog ha varit nöjd med det här framtidscenariot, det tror jag. En man att vara tokig med, en katt på magen och ett land där allt det som ansågs annorlunda med mej, sånt som man retade sej på, i min släkt och i min barndom och skoltid, faktiskt är mest helt ouppmärksammat. Ibland uppskattat. Det är fint. Jag önskar de hungerstrejkande flyktingarna däruppe i Grytan i mörkret och kylan, att de får känna något liknande, för Sverige är kanske världens enklaste land att bo i, men att leva där är inte lätt. Men det är ändå ett land som har alstrat Kamprad, Bergman, Carola och Lars Lerin, så får man tänka. Vidderna finns.