Ganska många nyanser av grått, kanske femtio

Skyfall idag. Går upp tidigt och inte ens katten vill hålla mej sällskap eller följa med ner till köket och bevaka eventuella godbitar som hon brukar, nej hon bara sneglar på mej och stoppar in huvudet i pälskragen på min fluffiga jultröja som numera är hennes filt. Efter lite jobb går jag en promenad när det är en kort period av duggregn och tittar på röran efter helgens storm. Överallt ser jag folk från kommunen som lagar brunnar, elstolpar och tar bort fallna träd. På flera affärer sitter texten Je suis Charlie. Livet pågår, som det gör. Den här tiden på året är tung och grå. När jag kommer hem är jag så trött och bara sjunker ner i soffan. Då hör jag karakteriska steg i trappan, fort går det, och katten kommer galopperande in till mej. Hon hoppar upp bakom mej på soffryggen, travar resolut hela vägen fram till mitt ansikte, buffar mej i pannan och ger mej en ordentlig slick på nästippen. Sen kryper hon tätt intill och spinner och brummar så det riktigt vibrerar om henne. Det är förstå gången hon gör så, detta med näspussen, och det är ju den allra finaste present man kan få av en katt, tror jag. Jag känner mej riktigt upplyft! Maken släntrar ner för trappan helt utan galopp och konstaterar när han ser oss där i soffan att det är tydligt detta, vem katten föredrar, men att han förstår henne. Fast någon gång ska vi skaffa hund, lägger han till.

Hemma.