Det är fint, detta med att lägga pussel. Det har jag alltid gillat, men inte haft tid med på många år. Men nu äntligen! Det är något terapeutiskt över det hela. Det pratas ju ofta om livspusslet, och så kan man liksom tänka där man sitter böjd över tusentals likadana blå bitar. Att man förstår inte hur man ska få ihop det, men så en bit i taget, så går det.
4 kommentarer:
Det ser alldeles förfärligt svårt ut! Och din liknelse är väldigt bra, har aldrig sett någon psykolog skriva så men det står om livspusslet varje dag och det talas om det i en uppsjö program. Det är ju inte något nytt, människan har väl fått försöka att överleva i alla tider under värre förhållanden men hade så mycket att göra att hon inte ens hann hitta på ordet:-). Och det går en bit i taget, så bra att tänka så. Kanske flyktingen tänker så för att orka nästa steg.
Det var ett vansinnigt svårt pussel med en himmel med snöflingor. Ska köpa ett enklare snart :)
Oj, jag älskar också pussel, men det där skulle nog driva mig till vansinne just nu...hur mycket jag än älskar blått!
Carin: ja men känslan när man hittar några bitar som passar i det blåa myllret gör det ändå värt det. Men som sagt, nästa gång blir det enklare pussel :)
Skicka en kommentar