Livet med katt

Alltid, har jag velat ha katt. Jag har alltid älskat djur men särskilt katter. Jag har aldrig blivit riven eller biten av en katt i hela mitt liv, trots att jag sprungit fram till varenda katt från det att jag överhuvudtaget kunde springa. Men alltid stannat någon meter ifrån, satt mej på huk, och sträckt fram en halvt knuten hand. Det var morfar som lärde mej det.

När jag nu äntligen har en katt själv så är det ännu roligare än jag kunnat föreställa mej. Att de trots alla identiska kattattribut - den svassande gången, de lysande ögonen, förmågan att sova vart som helst - har så olika personligheter, det hade jag inte väntat mej. Inte heller att de lär sej nya saker så fort och kan ens rutiner bättre än en själv.

Det är så roligt bara att betrakta katten, hennes kroppsspråk och hur man förstår mer och mer vad hennes nästa steg är. Kanske är denna fascination sprungen ur detta att vi människor också har en hel del kroppsspråk och signaler för oss, fast de är undermedvetna. I kommunikationen med ett djur blir man mer medveten om sin egen hållning, röstläge, hur man rör sej. Katten läser av allting. Redan innan jag har öppnat kylskåpet kan hon läsa av på hur jag rör mej och om jag har tittat på henne, huruvida hon ska få en bit kyckling därifrån eller om jag bara snabbt ställer in mjölken. Hon avgör på ett par sekunder från sitt älsklingsställe uppe på soffryggen om makens prassel och klinkande från köket betyder kattmat eller en kopp te. Öronen vänds framåt, morrhåren likaså, blicken fokuserad, nosen rör sej runt några varv, sen lägger hon sej tillrätta igen, sluter ögonen, sträcker på en tass. Eller skjuter som en pil in i köket och snor runt hans ben, sätter sej med alla tassarna tätt ihop, och väntar. Hon ska få något, och hon kan vänta länge, hon behöver inte tigga eller be, bara sitta fint i sin förvissning. Tar det lång tid lägger hon sej som en liten kyckling på nedersta trappsteget och tittar på en. Hon kan få till en blick som inger skuldkänslor som pilar rätt in i hjärtat, omöjlig att säga nej till. Hon kan också ge den mest indignerade av blickar om man får för sej att bjuda på en fin bit fisk eller något annat lyxigt som hon bestämt inte tycker om. Jag älskar att hon trots sina många år som hemlös katt, är så enormt kinkig med maten. Så länge som hon ändå äter ordentligt förstås, och det gör hon.

I början när hon flyttade in till oss var hon en nervös liten varelse. Varje höjd röst fick henne att rycka till, varje snabb rörelse fick henne att flyga uppför trappan. Nu vet hon att de där irriterade tonlägena, de rör aldrig henne. Nu måste vi åka! kan jag säga argt, medan hon ligger bredvid mej och slött öppnar ett öga, sedan somnar igen.

Hon hälsar på en med svansen rakt upp i en krok, hon avvaktar med den vispande, hon är på dåligt humör med den tryckt mot golvet, hon kan vara sur på en i minst åtta timmar om man har klippt klorna på henne, även om detta verkar mildras nu på sistone. Detta förvånade mej mest av allt, detta avancerade spel när hon protesterar, vänder sej ifrån mej, tittar in i väggen, och sedan svassande går iväg, lokaliserar maken och lägger sej bredvid honom och spinner. Nästa morgon är man förlåten, blir väckt av morrhår som försiktigt stryker över ansiktet, öppnar ögonen och möter den oskyldigaste av kattblickar. Sådär, nu råkade du bara vakna! säger den. Kyckling vore fint, tack.