Mission impossible

Denna vecka börjar närma sej slutet. Jag har haft duschgele i håret, ställt smöret i frysen och försökt betala fem pund för en glass i en plötslig oförmåga att kunna räkna alls. Men inga tårar. Ganska mycket inre kraft. En sak i taget, djupa andetag.

Jag betraktar min omgiving. Ser en flicka på spårvagnen som prompt ska hålla själv i stången, inte sitta ner och inte hålla pappa i handen. Hon är knappt en meter och kan bara nå stången om hon sträcker armen rakt upp, spretar med fingrarna och står på tå. Detta gör hon målmedvetet. När det blir dags att gå av säger pappan att nu får hon allt hålla honom i handen, för det skakar och är trångt och långt till dörrarna. Hon ger honom en mycket irriterad blick och säger med låg röst, en mättad av frustration typisk vuxenröst som inte vill dra uppmärksamhet till sej, att hon tänker gå SJÄLV. Hon liksom väser det med en pondus som ingen kan säga emot, och så börjar hon gå, snubblar naturligtvis men mest in i pappan som går bredvid som skydd - detta ser hon inte utan istället säger hon med samma kontrollerade ilska att han står i vägen. Jag undrar vart en sådan bestämd och sammanbiten röst kommer ifrån i denna lilla rosa-koftade människa. Kanske blir hon chef när hon blir stor, tänker jag. Den där styrkan inuti, den finns ju där ännu även när man blir stor och försöker göra det omöjliga. Man blir bara så lätt distraherad som vuxen. Och lat.

Två tanter på McDonalds i Crystal Peaks slår sej ner i hörnet där jag gömt mej, vid bordet bredvid och säger att det är det bästa stället att sitta på, deras favoritställe, för det är så lugnt och lite undanskymt. Sen håller de låda och involverar mej i konversationen liksom utan att jag behöver göra någonting, bara humma lite. Någon lugn och ro blev det inte men en intressant inblick i min framtid kanske. Tänk när jag blir tant och har svullna fötter och äter donoughts med min tantkompis. Det är ett så bra erbjudande detta, berättar den ena tanten för mej vare sej jag vill eller inte, kaffe och en sån här, ja de kallar dem för donoughts, de är från Amerika, bara två pund!

Just det där they call them donoughts får mej att le mycket länge. Ser jag så omodern ut att jag inte skulle veta vad en donought är? Det är i så fall mycket roligt.

Verklighetsflykt

Städar och packar för fullt efter en helvetisk dag. Det är mycket sällan jag blir arg men idag blev jag det. Intressanta effekter, jag skulle bli arg oftare om det inte vore så utmattande. Utanför vräker regnet ner, och jag är så tacksam för min lilla promenad igår kväll. Nu kan jag titta på fotona och drömma mej bort. Maken måste ha ett sjätte sinne för mellan hans jobbpass rusar han in i lägenheten och deklarerar att han har köpt mjölk och kaffe, just som jag tittat i kylskåpet och skulle ringa honom. Det här är en dag som kräver kvällskaffe. Huvudvärkstablett blev det redan klockan sju imorse när dagens första jobbsamtal väckte mej. Till middag har jag att välja mellan nudlar, en burk krossade tomater, potatisvåfflor, IKEAs rösti och ägg. Ska bli en utmaning.

Min inre björn är vaken!

After work in the gardens

Den där timmen som är försvunnen, i kombination med en lång bussresa extra tidigt på morgonen ut till dagens kurs i medicin som hölls i en liten by söder om Sheffield, plus att frukosten blev endast en kopp kaffe och ett kex och att vi har en deadline gällande nya dataprogrammet resulterade i huvudvärk och öm nacke och stress. Man kan sammanfatta dagen som enerverande. Eftermiddagen däremot - helt underbar.

 

Den trettonde dagen

I förmiddags när jag gick till jobbet låg dimman tjock över Sheffield. Man ser inte ens the Arts Tower på bilden ovan! På vägen hem har solen börjat skina igenom, och det blir ett magiskt ljus vid dammen i Crookesmoor Park.

Jag köper en mugg med cirka en liter starkt kaffe från Starbucks, och närmast kollapsar i gräset i Weston Park. Det slår mej att nu har det varit tretton dagar i sträck med jobb och ingen ledig dag. Men imorgon, imorgon ska det bli sol och jag ska ligga på en filt och lösa korsord. En liten nyckelpiga håller mej sällskap under kollapsen, som blir kortvarig.

Soldis och magnifika planteringar framför Weston Park Museum

Dimman börjar lätta - nu anar man Arts Tower igen

Livgivande dryck, tillsammans med värmande sol och tultande barn som spelar boll

Kollapsmedicin nummer ett - en trevlig nyckelpiga

Hemma igen uppbådar jag energi till dammsugning, byte och tvätt av lakan, torkning av golv, matlagning och badrumsrengöring. Strykning får det bli imorgon bitti. Och nu är det läggdags för mej.

En glad tupan i diket

Årets första ogräs

You gotta take the good with the bad

Nyss hemkommen från ett långt, långt arbetspass. Det har hunnits med kurs i Första Hjälpen, flera skift (walking the floor, som det heter), nattjour, extremt tidig morgon, åtta buss-och spårvagnsresor bara idag, så kallade spot checks, kontorsjobb med schemaläggning och nytt dataprogram, oräkneliga telefonsamtal och sms. Efter allt detta stod jag för ett par timmar sen vid en busshållsplats långt hemifrån och hämtade andan efter att sprungit från McDonalds för att hinna med bussen samtidigt som jag ätit en cheeseburgare och pratat i telefon. Så kallad kvinnlig multi-tasking, the way to get magsår och bränna ut sej som vi kvinnor är så bra på.

Nu var bussen sen, och jag är därför tvungen att stå och vänta med sprängande huvudvärk bredvid en mycket högljudd ung man på nästan fyra år, hans mamma, farmor och lillasyster. Farmorn har sagt till mamman att nu har hon fått nog och ställt sej ganska långt bort. Pojken är arg för att lillasystern har fått en babyleksak och han har inte fått en likadan. Du är ju ingen baby, förklarar mamman, varpå pojken vrålar JAG ÄR OCKSÅ EN BABY ÄR JAG VISST ÄR JAG VISST ÄR JAG VISST. Pojken är väldigt ihärdig i sin argumentation vilket är både plågsamt och fascinerande. Tyst! säger farmorn från andra sidan busskuren. ÄR JAG VISST, svarar pojken. Farmorn skäms. Mamman ler lite och pratar lite med mej. Jag ler lite åt pojken som tittar på mej ingående. Sen börjar han hoppa från sida till sida och skriker JAG HOPPAR JAG HOPPAR JAG HOPPAR. Mamman undrar vad han gör och varför han skriker. Det är en lek, säger han bestämt. Mamman föreslår att han ska leka leken leta-efter-bussen längre bort från busskuren. Då börjar han hoppa ut i vägen istället och mamman får säga åt honom. Jag tänker att det är jobbigt att vara en mamma. Men sen, när bussen väl kommer, och pojken stegar fram till busschauffören och meddelar högt och tydligt att han INTE FÅR RYCKA IVÄG MED BUSSEN INNAN MIN MAMMA HAR SPÄNT FAST VAGNEN ORDENTLIGT SÅ HON INTE GÖR ILLA SEJ FÖR EN GÅNG GJORDE HON ILLA SEJ (paus) NU SITTER MIN MAMMA NED, NU KAN DU KÖRA!, då tänker jag att det kanske är sådant som gör det värt det.

Angående första hjälpen - nya riktlinjer är snabbare hjärtkompressioner i takt med denna låt.

Man lär sej nåt nytt varje dag. Min docka var en hård typ så jag fick blåmärken på handen. Det var det värt.

Direkt från verkligen

Tillbaka på jobbet. Överlevde dagen. Jourtelefonen åter på vardagsrumsbordet. Alla mejl från förra veckan öppnade och sorterade. Att göra imorgon, att göra nästa vecka, att göra NU.

Är trött. Tröttare än trött, jag är så trött att jag inte orkar vara trött, så trött att jag inte orkar sova. Jag känner mej som att jag varit på en liten egen planet omlindad i bomull och skönhet, krokusar och muggar med cappucino, och nu bara slängs jag ut kylan och jag kan inte vakna riktigt. Drömde mardrömmar hela natten och vaknade varje timme. Först var det drömmar om att jag kom för sent till jobbet, missade bussen, sprang alldeles svettig på motorvägen och så vidare. Mot morgonsidan drömde jag istället att jag glömde att gå till jobbet, och nu försöker förklara detta för min chef. Detta gör mej klarvaken ungefär halv 6 och jag sätter mej upp i sängen och löser tre korsord innan jag sover en stund igen. När jag vaknar funderar jag en lång stund över detta med Melodifestivalen och avsaknaden av melodier. Jag hör Torstens låt i huvudet medan jag ligger i sängen och glömmer att gå till jobbet. Jag minns när jag var en åtta, nio sådär, det gamla goda nittio-talet, då kunde jag alltid sjunga lite på varje låt efter att bara ha lyssnat på dem en gång i den enda finalen. Nu är den enda låt jag kommer ihåg Torstens. Detta får mej lite ur balans.

Hursomhelst glömmer jag inte att gå till jobbet och jag missar inte bussen heller, jag är för tidig till och med. Jag ser en mamma komma förbi studentboendet tvärsöver gatan och ge en trave nytvättade, nystrukna kläder till sin universitetsstuderande son på kanske 19 år, på sin väg till jobbet. När jag ser det så får jag lust att ställa mej mitt i gatan och snurra runt och skrika WHY, sådär som folk gör i filmer filmade uppifrån med roterande kamera, ösregn, blått mörker och en blixt på slutet. Men det gör jag inte. Men jag undrar det, varför gör mammor så?

På bussen sitter två killar i trettonårsåldern och leker med sina moderna telefoner. Hela tiden frågar den ena om olika tjejer, och om dom är "online". När det väl är någon som är online, så säger den ena "ska du inte prata med henne då" och varje gång svarar den andre ett förläget "nääääeeee". När jag var tretton fanns det rasthallen med pingisbordet som forum för flirt men det verkar ju inte enklare nu.

När pojkarna går av står en tjej och väntar på sin kompis som kommer med samma buss. Det är en 20 meter från busshållsplatsen till skolans entre. Ändå väntar hon, så att de kan gå in tillsammans. Den känslan kommer jag ihåg, den speciella tidiga tonårsvänskapen. En kollega smsar om vi ska ha lunchrast tillsammans idag. Det är väl lite samma sak. Det är fint.

Between meetings

En liten väntan, ett litet avbrott mellan mötena, några krokusar, sol som värmer och en dunkdunkdunkadunkande spårvagn som ska ta mej till andra sidan stan för nästa möte. Ett möte som för mej är som det kanske är för ett fotbollsfan att möta sitt favoritlag när det gäller respekt - ett gäng föräldrar i 70-årsåldern som alla har barn med funktionshinder och som tagit hand om dem hela livet och nu måste tänka att vad händer ifall att det otänkbara händer, vem ska då ta hand om mitt barn i en tid där en människas livskvalite mäts i poäng, pengar och budgetar? Snudda vid den bördan att bära.

Working 9 to 5

Det går mot ljusare tider. På bussen på väg till jobbet vid 8 är det numera inte mörkt utan milt soligt, och på väg hem vid femtiden är det inte tjockt mörker utan blå skymning.

Vårtecken

Imorse på väg till kontoret såg jag att universitetet börjat med vårblommorna i rabatterna runt Student Union. Hela flak fullastade med färgglada primula som planterades överallt. Vi var många som tog kort!

En ros har börjat slå ut!

Tack vare ett brandlarm som inte gick att stänga av fick vi sluta lite tidigare, och när jag väntar på bussen är det inte helt mörkt än, och det får mej på vårhumör.

Klockan halv fem. Ännu lite ljus. Violett himmel.

Idag

Hann precis med tidiga bussen. Underbar soluppgång i rosa. Ett stort möte. 4 utvecklingssamtal. 23 pesoner som frågar "var är schemat, var är schemat?". Lunch klockan tre. Hungerirritation. Rapporter. Semesterbokningar. Yr i huvudet av trötthet. Min chef får migrän. Lyckades gå vilse från bussen hem. Fullmåne. En snabb kaffe. Svensklektion. Promenad. Tvätta. Fleecepyjamas. Och det är bara måndag.

I see a darkness

Det är mörkt, så oändligt tjockt mörker. Ovädret är tillbaka. Stormen är högljudd och arg. Jag har fått feber, värk i hela kroppen och frossa. Nu ska jag bädda ner mej, dricka te och läsa böcker. Imorrn behöver jag vara fit for fight på jobbet.

Och så lyssnar jag på en av de bästa låtarna jag vet, med den mest trösterika rösten jag känner till.

Another day, another dollar

Årets första vardag 2012. Lika solig, ljus och lugn som gårdagen var, lika mörk, stressig och stormig var denna tisdag. Varken jag eller maken kunde sova, det ven och piskade och smattrade på rutorna. Vi drömde mardrömmar om vartannat och väckte varandra. Sen somande jag och försov mej, hann inte promenera som jag tänkt utan väntade på bussen i vad ösregn är ett för milt ord för. Mitt paraply gick sönder av en vindpust och vände sej ut och in. Ett mindre hav av smutsigt vatten hade samlats precis där jag stod och jag riskerade att dränkas i en våg av detta varje gång en bil körde förbi. Innan bussen kom hann jag filosofera lite över vad det är som gör att ungefär hälften av bilarna i morgonrusningen tog sej tid att notera regnvattenhavet och omsorgsfullt körde runt detta när de såg mej kravla intill stenmuren med utochinvänt paraply, medan den andra hälften körde fort och argt rakt igenom den.

I trappan på kontoret lyckades min ena klack gå av. Jag skulle vara lite tjusig med höga boots tänkte jag eftersom jag ansvarade för introduktionen av ny personal på morgonen. Jag fick åtminstone många komplimanger för min julklappskappa. Ingen såg Filifjonkan.

På väg hem regnar, haglar och åskar det samtidigt. Jag känner att detta är övermäktigt, det är mörkt och kallt, slutet är nära - just då kommer det två människor i shorts som spänstigt joggar förbi mej. Jag filosoferar återigen över vad det är som går att vissa människor linkar fram i olika höga boots och känner att detta är dödskuggans dal, bara att andas och existera är en nästan oöverkomlig utmaning, medan andra studsar runt i gympaskor. När det haglar så mycket att det gör ont på huden bestämmer jag mej för att gå in på puben och äta en stek med potatis och sås. Kaffe dricker jag också. Sen, när jag ska gå den sista biten hem, då har det slutat regna. Just när jag sätter nyckeln i porten, börjar det igen. Jag filosoferar vidare att oavsett vilken typ man är, en smutsvattenvågdränkare eller hurtbulle eller överarbetad kvinna med olika höga boots mitt i livet, så finns det någon typ av nåd, om man lägger märke till den.

Det starkaste minnet

Mitt starkaste minne fran 2011 ar en begravning jag gick pa, i jobbet. Det var en mulen dag. Vi var en handfull personer. Vi visste inte riktigt vad vi skulle saga. Kistan kom. Bararna var fler an oss, vi som var dar for att ta adjo. Prasten var en glad och framat typ som borjade prata med mej. Jag sa att det kandes lite konstigt, detta att det bara var vi i personalen. Personen som dott hade en stor slakt och hade levt ett langt liv. Men ni ar ju har! svarade han da optimistiskt. Om du visste hur manga begravningar jag har, flera i veckan faktiskt, da det inte kommer en enda manniska.

Nar vi gick in och musiken spelade, en gammal 50-talslat, sa borjade tararna rinna och en kollega jag inte alls kanner val la sin hand pa min axel. Sen satt vi dar alldeles tysta. Visst har jag vetat att manniskor ar ensamma, men ibland ar det som att en sa svar insikt bara kan uppfattas med hela kroppen nar man ar mitt i det. Sa var det, den timmen i kyrkan. Jag forstod.

I forsande osregn sanktes kistan ner i lerig jord pa den gigantiska ode kyrkogarden. Prasten laste valsignelsen. Det var vackert i det allra elandigaste. Vi var alla dyblota.

Nar jag tittade pa Aret med Kungafamiljen och inslaget med drottningen pa aldreboendet sa slog det mej att annu sorgligare an ensamheten, ar otillrackligheten. Jag tycker att det var ett klokt svar hon gav pa fragan om vi glommer vara gamla. Att vi inte glommer, men att vi inte orkar, inte hinner, inte kan.

Tank om man kunde tanka mer som prasten, pa det som faktiskt finns och ar som det ar. Att det kan vara nagonting fint, det ocksa: leran, osregnet, den otydliga psalmen, de obekvamt knappta handerna. Kanske hinner och orkar man lite mera da. Sa blir nagon kanske lite mindre ensam, innan det ar forsent.

Mellandagar

Det är en underlig känsla av icke-tid som huserar hos mej nu. Att julen är över har jag svårt att begripa, men däremot tror jag hela tiden att nyår redan har varit. Det är inte ofta jag lyckas vara ledig tre dagar i rad, som jag var julafton till annandagen (om man nu kallar det 'ledig' att vara klistrad vid en jourtelefon och kulörta excel-scheman dag och natt), och eftersom det dessutom var en vanlig helg iår så hänger inte hjärnan med alls. Det känns som att jag varit ledig en lång stund och tillbaka på jobbet i tisdags kändes det som att nu har det nya året startat. Lika bra att fortsätta inbilla mej det för som det ser ut nu så verkar inte mitt lediga nyår bli särskilt ledigt det heller. Vädret svänger tvärt också. Från 15 graders strålande sol till 6-7 graders ösregn. Jag undrar hur det ska gå med kameliabusken. Idag såg jag en till med massvis av neonrosa helt utslagna blommor. Trevligt är det hursomhelst att puben närmast mej har öppen spis med sprakande vedträn och gott kaffe. Och att kocken på det enda öppna lunchstället nära kontoret bjöd på smörgås när jag steg in, genomblöt och med pipande telefoner, på synnerligen dåligt humör. Med ett "cheer up lovie" blir livet lite lättare. Det är i sånna stunder jag tänker att hade jag fått en dörr slängd i ansiktet i stressgången på T-Centralen som ofta hände efter universitet, kvälls- och nattjobb hade jag givit upp. Och jag tänker att det ska mycket till innan jag flyttar tillbaka till Sverige.

Nyss var himlen såhär blå och jag promenerade glatt till jobbet

Idag blev det en paus på vägen hem för att få upp värmen

A sunny walk to work

 

Jag trivs med min nya morgonpromenad!

Early in the morning

Isbitsregn. Det har just ljusnat. Ett tunt lager sno pa bilarna som kort in till stan fran landet. Endast jag har fotrata, fodrade skor och yllehalsduk - till och med attio-ariga tanter har pumps och nylonstrumpeben som sticker ut under kappan. Det ar i sanna stunder jag kanner mej sa svensk.

Den kallaste dagen hittills

Nu har vintern kommit till Sheffield. Över Peak Districts kullar hänger oigenomträngligt tjocka vita moln som betyder snö. Ett pudrat täcke anas på de högsta punkterna. Nere i dalen i city ömsom haglar, ömsom regnar det. Temperaturen vandrar upp och ner över noll men den våta kylan går in i märg och ben. Det är mörkt som i graven. När jag för omväxlings skull var ute och rörde på mej vid lunchtid och solen i några självande minuter bröt fram så kändes det som ett mirakel. Inte ens julen kan muntra upp mej. Den har liksom kommit av sej, och det är redan rea överallt. Julmarknaderna ser lite skröppliga ut i regn. Men jul blir det väl i år med.

Igenkänning

Har manusförfattarna till gårdagens Starke Man varit på besök i mitt liv? Jag skrattar, sätter i halsen, och skrattar lite till.

That Monday morning feeling

Regn. Fukt. Kyla. Mörker. Dimma. Det kan vara mysigt i november, om man är inne och insvept i en filt med en kopp hett te. I arla morgonstund, sur och blöt vid en busshållplats utan tak, är det inte så mysigt. Det är i sånna stunder jag hatar november.


Is this the light of a new day dawning?
A future bright that you can walk in?
No it's just another Monday morning.
Do it all over again, oh baby.

Att slå knut på sej själv

Om till och med naturen gör det, är det väl inte så underligt att man själv ibland kämpar på med det omöjliga tills man slår knut på sej själv? Det går ju, men det är himla obekvämt. Kanske skulle man sträcka ut sej lite oftare. Det får bli mitt nyårslöfte vad det lider, tror jag.