Matglädje

Jag njuter av mat jag saknat länge, sidfläsk till exempel. Knaperstekt och sprött. Så gott. Samtidigt kikar jag efter engelsk mat här. Walkers shortbread säljs på Ica och Lidl hade engelskt back bacon som är köttigare och magrare än det svenska. Dessutom fanns fläsksvålar som snacks - kan verkligen någon äta dem här?

Några fler intryck

Det är otroligt hett här nu, men det är en torr hetta. Jag har ofta tänkt på skillnaden mellan fuktig och torr kyla och fuktig och torr värme. Jag har aldrig fryst så in i märgen som i England och heller aldrig svettats så mycket som där. Jag svettades mer en mulen 20-gradig vårdag där än i 30 grader här. Det var bara intressant att uppleva teorin i praktiken.

En annan sak - Stockholm har växt så in i Norden! Det är så otroligt mycket mera människor än som jag minns det. På det stora hela tycker jag nog att det är positivt.

Småpratar gör man inte nej. Jag glömmer bort det hela tiden. Särskilt barn ser helt vettskrämda ut. Jag sa till en liten flicka som försökte mata en kanin att har du sett att det ligger två kaninungar i den busken? Hon stirrade på mej som om jag vore livsfarlig.

Till sist - kaffet är inte bara dyrt utan kopparna är pyttesmå! Jag har kanske blivit Starbucks och Costa-skadad. Men vad hände med liten, mellan och stor? Här finns bara apdyr och mini. Man vill väl ha en latte eller en cappuccino i ett stort glas eller ordentlig mugg?

Nu ska jag ut och simma i en sjö - något annat som knappt går att göra i England.

Första intryck

Min första dag i mitt nygamla land. Det är hemskt jobbigt att resa nuförtiden, det tycker jag verkligen. Enorma köer i säkerhetskontrollen och ett himla bök med alla väskor och extra nervositet i och med att jag hade så¨mycket viktigt i dem, mitt liv, på ett sätt. Det var också extremt känslosamt att åka. Jag har aldrig stålsatt mej något så totalt inför något i mitt liv.

Det var fint att bli mött på Arlanda och det var fint med inflygningen över Sverige. Det var ännu ljust med pastellskyar och jag såg skogarna breda ut sej, åkrarna, gårdarna och alla sjöarna. Reste genom Stockholm och bland det första jag upptäckte var fru-går-man-skyltar på flera övergångställen. 

Jag sov inte en blund på hela natten. Jag tyckte mej se en skugga av min katt på morgonen och sträckte ut min hand för att stryka henne över ryggen och svansen. Mindes vart jag var efter ganska lång tid.

Idag tänkte jag på så bränt gräset är överallt och att det är en ovanligt het försommar. Det har inte regnat på länge. Jag tänkte på grönskan i England som jag tagit för given men ofta fått kommentarer om här på bloggen. Hur man alltid, närapå varenda dag, känner regn i luften och det kommer en skur eller ett skyfall. I onsdags morse regnade det så att det studsade en meter tillbaka upp från asfalten.

Jag tänkte säga någonting som inte borde sägas högt på svenska till mamma men kom på i sista stund att här förstår ju alla mej. En kort sekund tänkte jag att så många svenskar det är här. Hjärnan ställer om sej långsamt. Jag måste börja med allt administrativt och förhoppningsvis lätt byråkratiskt så snart som möjligt men just nu är det tillräckligt att bara existera överhuvudtaget. Det är som att gå med vatten upp till midjan. Trögt och tröttande med minsta lilla beslut. Jag har just också avslutat min stora lista med allt som behövde checkas av i England. Lite försiktigt har jag börjat kika på jobb iallafall.

Det slog mej när jag satt och tittade på folk i centrum att folk går så målmedvetet här. Det där kluckande sorlet finns inte för även samtalen är mer styrda, mindre impulsiva. Det är mindre äldre människor ute, och folk generellt är himla hurtiga och spänstiga. Inne i mataffären blev jag påmind om hur dyrt det verkligen är här och hur mycket och fräscha grönsaker det finns i England. För en veckas grönsakspeng där kunde jag här köpa en enda ekologisk avocado. Jag såg sen ett litet berg av strömmingsfileer för 23 spänn och blev glad igen. Det var det för nu!

Kolhydratsmecka

En rätt vanlig syn på de brittiska öarna ... jag har alltid den svenska modellen i huvudet, med en kolhydratskälla högst. Detta känns efter alla år här fortfarande helt galet. Lämade bönorna, hälften av pommesen och halva brödet.

Lagom är bäst

Nu finns det inte mindre än tre böcker om lagom i den största bokaffären i Sheffield. Jag säger som Galenskaparna, att i alla andra länder så vet man att bäst naturligtvis är bäst, men i Sverige är lagom bäst.

Den underliga logik verkar nu ha tagit över även England.

Brittisk julmat

Brittisk julmat igår, både på jobbet och hemma. Gott blev det! Kalkon till lunch och anka till middag.

Morris dancing

Morrisdansare i Lincoln. Musiken är ganska lik svensk folkmusik tänker jag där jag står, fast vår går i moll som oftast tycker jag. Det var många roliga kostymer att titta på och några hade även en slags viktoriansk punkvariant.

En solstråle ser ut som något slags gudomligt ingripande!

Moderna kostymer

En morrisdansare vandrar nedför och uppför the Steep Hill

Bara i England

Denna bild skulle bara kunna tas i England, det tror jag bestämt. Så typiska hus, de gröna kullarna, frodigheten. Och så alla småknasiga fönster.

Kulturkrock

Lupiner som det bara dräller om i Sverige, här finns det någon enstaka planterad. Som denna. Det får mej alltid att le.

D'ya want a mug or a cup duck?

Frågan i rubriken fick en amerikansk bekant till mej under hans första veckor här i Sheffield när han beställde te. Vill du ha en mugg eller kopp, anka? Vad han senare skulle inse är att 'duck' är ett av alla de otaliga smeknamn, pet names, som används här i SouthYorkshire till kompletta främlingar. Att bli kallad anka är alltså ganska trevligt. Allra mest förekommande är 'love', och det tror jag man säger överallt i åtminstone England faktiskt, jag har iallafall blivit kallad det i London. Thanks, love. What can I get you love? Häruppe i norr uttalas det inte love med a-ljud utan 'luv', något slags mellanting av ett svenskt u och ö.

Detta är en bra förklaring om vart ankan kommer ifrån ...


Nu har jag bott här så länge att jag tror att jag hört alla smeknamn som finns, så här kommer en liten lista på hur det skulle låta på svenska om man gick omkring och pratade som man gör en vanlig dag i Sheffield.

Hej kärlek! Hur mår du idag min lilla blommande krukväxt? (Hello love! How are you today my little flower pot?)

Smeknamn med blomstertema finns i en mängd varianter. Flower och petal (kronblad) är vanligast men även flower pot används, kanske mest av äldre damer.

Tack min älskling. Varsågod, husdjur (Thank you my darling. There you go, pet.)

Naturligtvis ska jag det, ängel. (Of course I will, angel.)

Kom igen, kyckling! (Come on, chick!)

Chuck (lilla hönan typ, svåröversatt) och chicken förekommer också. Höns-temat finns även i Sverige, jag har åtminstone hört det lokalt i Västmanland och Dalarna, och då inte nedsättande utan som ett smeknamn för en kvinna. Jag hittade detta i SAOB:

"i bildl. anv., om kvinna. α) (†) ss. smeknamn på kvinna; jfr HÖNA 1 e α. (Djäknen till jäntan:) Mitt Hönsz, mitt Pepper-Korn, / er Ögon de mjg lokka. WARNMARK Epigr. X 3 b (1688). CIHALLMAN 309 (1778). WESTE (1807) . β) ss. nedsättande l. försmädlig beteckning för kvinna, ofta syftande på dumhet o. inskränkthet; jfr HÖNA 1 e β. Dit dumma höns! ENVALLSSON Frunt. 49 (1793). Jag har också sprungit efter höns på baler och gått i storm och åkt i landå med dom. ENGSTRÖM Glasög. 130 (1911). jfr GÄSTABUDS-, PANEL-, SOCIETETS-HÖNS. 2)"

Hej min härlighet! (Hello my lovely!)

Vi har även mer vanliga tilltal som 'dear' och 'young lady' (jag älskar när jag blir kallad young lady istället för bara lady. Det finns en fish and chip shop nära mitt jobb och där säger damen i kassan alltid and what would you like today my young lady). Sen har jag också min kvinnliga tandläkare som konsekvent använder smeknamnet "Gorgeous". Don't you worry gorgeous, your teeth are fine.

Det ska tilläggas att övre medeklassen och överklassen inte pysslar så mycket med smeknamn på det här sättet, och att man inte ska göra det i professionella sammanhang för det kan missförstås eller till och med upplevas som nedlåtande. Jag har förvisso haft en chef som nästan alltid kallade mej för flower, men han var så sheffieldsk och genuin att han liksom kom undan med det.

Jag är själv rejält restriktiv med dessa smeknamn, och använder jag något så blir det i så fall 'luv', men då tänker jag mej noga för innan om det är passande eller är i en situation som jag vet är det.

Här kan man lyssna på lite härlig Yorkshiredialekt om man har lust. Inga smeknamn i detta klipp, men jag tror absult att den gubben säger både luv och petal!

Sen kan jag inte låta bli att ha med denna sketch med Monty Python, "Four Yorkshire Men".


Vad kan man bli kallad av en främling där du bor?

Gardinläget en vanlig dag

Svenskar älskar ljuset och är inte så ängsliga av sej när det gäller att dra för gardiner och persienner - det är inte hela världen om någon skulle se in. Vi har också rejält med plats jämfört med många andra länder, även i storstäder, och stora trädgårdar eller parker och gräsmattor mellan husen. Här i England byggs husen tätt, tätt, tätt och hemmet är engelsmännens borg. De är väldigt noga med att detta är deras privata lilla bubbla. Man träffas hellre på puben än hemma hos någon.

Många hus har också gatan precis utanför fönstret som på mittenbilden, eller en liten "front garden" innanför trottoaren som på den första. De som bor större och har en ordentlig "front lawn" utanför dörren (hög status i det) brukar öppna gardinerna när det är ljust ute och stänga dem i skymningen. Det finns klassmarkörer även i detta som med precis allt i det här landet. Visar jag bilder på lägenheten i Stockholm där mina föräldrar bor är mina vänner här aldrig särskilt imponerade (man ska bo i hus här, lägenhet hyr man bara för att man måste är den generella hållningen), men den lilla stugan i skogen signalerar stil och klass med den gigantiska gräsmattan och brukar alstra många följdfrågor och superlativ. Att man kan få en herrgård i Norrlands inland för en klädkammare på Södermalm är inget de begriper, och högst underligt är det ju egentligen.

Jag läste ett inlägg hos Annika och när jag gick en promenad en vanlig vardagsförmiddag så kom jag ihåg det och tänkte att jag skulle kolla gardinläget ... Till och med puben hade fördraget på övervåningen där jag antar att the landlord eller landlady huserar.

Bättre sent än aldrig

Det blev pannkakor till slut idag på Pancake Day, med lite fusk. Färdigmix i en flaska som man har vatten i och skakar, squirty cream och sylt, som visserligen är hemkokt men i någon annans hem ... Inte de godaste pannkakor jag ätit, men det var kul att göra något lite extra idag iallafall när det inte blev några semlor. Påven gör tummen upp!

Från Brexit till Bibeln till Tranströmer

Att bo här just nu, i det som är kaoset Brexit, är en förbryllande, omskakande upplevelse. Vår status som EU-medborgare i ett land utanför EU efter Storbritanniens utträde är fortsatt oviss, och ganska nyligen röstades förslaget om att garantera våra rättigheter och ge oss permanent uppehållstillstånd här ned.

Uppehållstillstånd går förstås att söka ändå redan nu, och har man arbetat sammanhängande i minst fem år så ska det inte vara några problem. Blanketten har också precis blivit enklare och det går att söka på nätet. Min man har redan uppehållstillstånd sedan länge och jag har arbetat här i snart 12 år utan minsta paus, men jag har ändå andra farhågor. Jag har också stor sympati med alla de som inte arbetat av olika anledningar, men varit försörjda av en maka eller make eller självförsörjande, och därför inte kvalificerar för att söka uppehållstånd eller medborgarskap och kan trygga sitt liv i Storbritannien med sin egen familj. Eftersom det är extremt dyrt med barnomsorg här så måste många helt enkelt vara hemma. Det kan ju också vara så att man inte kunnat arbeta på grund av sjukdom eller att man vårdat en anhörig.

Jag har inga barn, kan högst troligen stanna om jag verkligen vill och en svensk utbildning att falla tillbaka på om jag inte vill, så jag stressar över andra saker. Min största rädsla är privatiseringen av sjukvården som redan har börjat och att ett amerikanskt system införs där man måste ha försäkringar för att få vård. Med låga löner och kroniska sjukdomar är vi inte mycket att hänga i julgranen för ett försäkringsbolag.

Min andra oro är hur det ska gå till att flytta över den statliga pension vi tjänat in här till andra länder i famtiden, och hur många byråkratiska hinder som kommer skapas innan man har bevisat vad man har rätt till och vem som ska betala vad till vilket land. Dessutom stressar det mej att inte veta vilka rese-restriktioner som kommer införas och hur pass mycket mer komplicerat och dyrt det kommer bli att resa till och från EU, där vi har vår närmaste familj.

Det formella utträdet ur EU påbörjas nu i mars och kommer att ta två år, minst. Många säger att det är omöjligt men jag kan mycket väl tänka mej att britterna fixar det snabbare än man anar. Under dessa år sitter vi i limbo med miljontals andra människor, EU-medborgare i Storbritannien och britter i EU-länder, och vet inte hur vår situation kommer att bli.

Allt detta som jag skrivit ovan surrar ständigt i mitt huvud, samtidigt som jag ser ut som en britt, låter som en britt, jobbar med britter och är vänner med britter. Måste jag av någon anledning poängtera att jag är svensk så är det ingen som tror mej förrän jag visat passet eller sagt någonting på svenska. Det händer mej så ofta i de mest underliga situationer att jag har fått en viss vana, men reaktionen är alltid av total förvåning. Jag tar det för givet att många är tvåspråkiga, det är ju helt normalt om man har föräldrar från ett land och växer upp i ett annat till exempel, men det är som om britterna inte kan greppa det. Det ligger någonting i det där som stör mej mer och mer. De flesta britter har också extremt svårt att förstå hur Brexit påverkar mej, eller att det påverkar mej överhuvudtaget. Som om migrationsverket intresserade sej för folks dialekt och förmåga att uppskatta oerhört gamla hus.

Alla EU-familjer som bildats i det som kanske kommer att ses tillbaka på som det naiva 00-talet får plötsligt gränser att tänka på, blanketter, pengar att försörja varandra med, oro över om barnen har annat medborgarskap än en själv, myndigheters makt över ens liv. Den fria rörlighetens dagar är över. Att det skulle få sådana konsekvenser, att gifta sej med någon från ett annat land, det hade jag aldrig kunnat drömma om. Det har tagit sej bibliska, gammaltestamentliga proportioner, då man inte bara gifte sej med en annan släkt hursomhelst. Jag tänker på Rut som valde mellan sina släktingar och till slut följde med Naomi till Betlehem med orden Dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag. Nu har det sina skäl att Ruts historia är så känd, för att göra som Rut är sannerligen inte lätt. Att ge upp sitt folk och sitt land på riktigt, inte bara att kuska runt lättvindigt inom EU, utan att svära trohetsed till den brittiska drottningen och kanske, om reglerna ändras för dubbelt medborgarskap i framtiden, förlora sitt svenska, det är inget jag är beredd på iallafall. Då hade vi ändå texten om Rut och Naomi på vårt bröllop.

Något som ser ut att vara helt kan helt plötsligt öppna sej och visa en annan komplett sida. Det kan rymmas så ofantligt mycket i en människa. Hur var det nu Tranströmer beskrev det ... inne i dej öppnar sej valv bakom valv oändligt. Det måste gå att vara delar av olika länder och leva bortom de gränser politiken sätter för oss, på något sätt. Just nu vet jag bara inte hur.

Lagom är bäst!

Förra året trendade danskans hygge, men nu ska det vara lagom istället. Vi är hippa, vi småtrista svenskar! Som Galenskaparna säger, "I alla andra länder är bäst naturligtvis bäst. Men i Sverige är lagom bäst." Ett av mina favoritcitat. Men nu är det inget att skratta åt längre alltså, utan att vara stolt över vår fina kultur och att vi vet när det är lagom helt enkelt. Som livstidsfenomen betyder lagom att leva sunt, att inte spendera för mycket, att inte förbruka för mycket, tänka på miljön, att vara nöjd med det man har, ha balans.

Roliga artiklar om detta finns i mängd. BBC här. The Telegraph här. Elle UK här. The Independent här.

Om detta går att lyssna på så förklarar en engelsk komiker begreppet lagom för britter här.

Hur lagom är du?

Droppjakt och kanske droppen som fick bägaren att rinna över

Ibland får jag en så stark längtan till att gå ut, men ändå vara ifred. Kan det vara något svenskt kanske ... Det är så mycket folk här, överallt, hela tiden. Man går i duggregnet i någon park och fotar droppar och ändå stöter man på människor titt som tätt och nästan alltid ingår småprat på den här ön. Det är sådant som jag normalt tycker om med britterna men ibland vill man bara vara ifred liksom, med sin droppe ... Ja, jag har kanske gått och blivit tjurig skandinav på gamla dar. Lite har nog allt detta med Brexit påverkat mej också, för jag tänker att jag räknas bara, passar bara in här i småpratet för mitt utseendes och mitt språköras skull. Smälter in och kanske smälter bort.

Pubmys

Det har varit frost och kallt ganska länge nu. Bästa stället att umgås på då är gamla pubar. Flera mysiga långkvällar har det blivit denna månad. Älskar de riktigt traditionella pubarna med kakel längs väggarna, olika små rum, massor av lokala ölsorter och total brist på musik så att man kan föra ett samtal utan problem, och sen rätt så sent på kvällen kommer det nån fiolspelade folkmusikshippie och spelar lite lagom högt. Jag älskar att man kan gå som man är bara, trött och osminkad direkt efter jobbet och ha en avslappnad kväll. Det är engelsk kultur i sitt esse.

Hund kan man också ta med sej. Här står min kompis hund och beställer chips.

De stora varuhusens julreklam

Varje år har de stora varuhusen en ny julreklam här, vilka blir rejält uppmärksammade i media överhuvudtaget ofta. De är lite kul att kolla på tycker jag och hoppas att ni också tycker det! På köpet får man se lite brittisk jul. Min favorit i år är den från Waitrose, men bäst budskap har den sista.

M&S


House of Frasier


John Lewis


Aldi


Waitrose


Asda

Och så årets kanske bästa reklam, från kampanjen Stop Funding Hate. Lite bittert till sockret!

Women of steel

Det finns en ny skulptur nu utanför City Hall i Sheffield som heter Women of Steel. Den är en hyllning till alla de kvinnor som arbetade under det första och andra världskriget i stadens stålindustrier medan männen var ute i krig. Bättre sent än aldrig att de får uppmärksamhet! Skulpturen har fått stor uppskattning och jag har sett massor av gamla tanter posera med den. Här kan man läsa om när den invigdes.

A tea dance

Idag var det en traditionell tea dance i mitt område i Sheffield, i en stor metodistkyrka. Det var väldigt roligt att få vara med om. Det var Let's Dance fast vansinnigt mycket gulligare och trevligare, med flera riktigt gamla danspar uppåt åttio och till och med nittio som kunde allt från foxtrot till rock n roll. Många tanter dansade med varandra när gubbarna inte räckte till. Otroligt roligt och lite rörande att se. En fantastisk mängd kakor och tårtor intogs i pausen. Härlig stämning och många minnen återberättades från det glada 50- och 60-talet. Vilken häftig generation gubbar och gummor vi har nu verkligen! De har liksom varit med om när världen var som värst och sedan blivit bättre. Jag tror nog inte att jag kan säga samma sak när jag blir tant. Men dansa kan jag kanske iallafall.


Jag tror de kände sej såhär ...


Men det såg kanske mer ut såhär ...

Jag är även kattvakt denna helg och efter mycket om och men och många misstänksamma blickar kom en av kissarna och la sej i mitt knä och log såhär mysigt. En väldigt trevlig lördag!

The battle of the Somme

I fredags var det 100 år sedan på dagen som slaget vid Somme började, den första juli 2016. Bara den första dagen sårades ungefär 57 000 människor varav nästan 20 000 dog. Mellan den första juli och artonde november 1916 dog, sårades eller hittades aldrig igen 1.5 miljoner människor.



Brexit glömdes helt och hållet bort den här dagen och nyheter och TV-kanaler handlade istället om olika minnesceremonier och hyllningar. Den brittiska kungafamiljen var tillsammans med den franske presidenten och många andra politiker och religiösa ledare i Somme och BBC sände i timmar. Det var alldeles fruktansvärt sorgligt. 100 år är inte lång tid, och här står vi nu igen i en högst osäker värld.

I många städer var det i fredags ett event med unga män som hade uniformer från första världskriget på sej som en hyllning, och jag såg ett stort antal som väntade på spårvagnen i Sheffield fredag eftermiddag. En syn som verkligen fick mej att hoppa till.





I lördags var det en gladare stämning på stan för det var dansfestival i Sheffield city. Dans av alla de slag och musik från hela världen och chans för publiken att dansa tillsammans med de professionella dansarna. Vädret var ömsom störtskurar och ömsom sol, och att se en hel hop med äldre tanter med paraply (försöka) dansa samba utanför Winter Gardens gjorde mej tårögd faktiskt. Det kändes symboliskt just nu med all oro och kaos och som den gamla klyschan livet handlar inte om att vänta på att stormen ska passera, utan om att lära sig att dansa i regnet blev bokstavligt synlig. Det var så fint, och så härlig stämning.

Underbart väder idag och varmt med en fin skogspromenad, god engelsk frukost imorse och söta getter på det så blev det en riktigt bra helg här i stormens öga.