4000 inlägg!

En liten fanfar! Detta är det fyratusendeförsta inlägget. Tack alla ni som läser och kommenterar! Det är väldigt kul. Säg gärna till om det är något särskilt ni vill läsa om. Jag har haft några omgångar med önskerubriker (klicka på etiketten med det namnet till vänster) så det ämnet kanske är uttömt nu men man vet ju aldrig!

Populära inlägg kan man se en liten sammanställning av här om man vill.

Mot nya inlägg och fortsatt bloggande!

Uppfattningar om Sverige

Min pappa har önskat rubriken hur Sverige uppfattas ur ett engelskt perspektiv. Jag bygger detta på reaktioner jag fått när jag först berättar att jag är från Sverige, samt samtal med vänner och bekanta när de vågar säga lite mer kanske ...

Många engelsmän som är i, vad ska man kalla det, medelåldern, har en väldigt idealistisk syn på Sverige. De föreställer sej hur jag har bott i en röd stuga vid en glittrande sjö i skogen, som jag ridit igenom på en vacker häst till lanthandeln där de säljer snus och lösgodis. De undrar hur jag har anpassat mej till stadslivet och om jag inte saknar den rena luften, utrymmet, friheten. Jag har inte hjärta att berätta för dem om stressgången mellan pendeltåget och tunnelbanan på Stockholms central, om trånga lägenheter i betong och pizzerian som den enda sociala samlingsplatsen i förorten, och säger istället att jodå, det går bra, ni har ju Peak District, alla får och hedar och kullar. Just ja, säger de då, och man ser att de förstår att jag trots allt står ut.

Ännu en generation upp så nämner de kriget, att Sverige var neutralt under världskrigen, även om den definitionen kan debatteras. De tänker sej Sverige som rikt, socialistiskt, en stark industrination, ett enda fantastiskt folkhem. Jag har inte hjärta att berätta för dem heller om hur det gick i senaste valet och vad som har hänt med folkhemmet.

De som tillhör min egen generation eller är yngre, tänker genast på mordhistorier och deckare. Svenskar är lite alternativa, lite spännande och djupa. Ett egensinnigt folk, som skapat Zlatan och Ingemar Bergman.

Andra vanliga tankar jag möter:

Vi är tysta
Vi är deprimerade och tänker mycket på döden
Vi visar inte känslor
Vi kan inte småprata
Vi gifter oss inte och är öppensinnade i största allmänhet på den fronten
Vi är naiva
Det är mörkt hela tiden
Det är kallt hela tiden
Det finns bara skog
Vi har inget eget språk, till och med ABBA sjöng ju på engelska
Vi älskar USA

Varför/varför inte skulle du flytta tilbaka till Sverige

Det är Trillingnöten som har önskat. En bra rubrik! Tål att tänkas på.

Sådant som talar för en flytt:

Mina svenska vänner
Bo nära mamma och pappa
Pistagebullar
Fika på riktigt
Havet, sjöar, bada!
Jag skulle förmodligen tjäna mer
Om man vill bli förälder är Sverige överlägset

Sådant som talar mot en flytt:

Fästingar
Tvåsiffriga minusgrader
Hus/lägenhetspriser såvida man inte vill bo ensam i skogen
Jobbmöjligheter för min man
Jobbmöjligheter för mej, jag skulle tvingas vara lärare i Björklunds skola
Jag är för lat för att baka surdeg och stoppa korv (anpassningssvårigheter om vi skulle flytta till Stockholm)
Småpratsbrist
Tråkigt slamsigt bacon
Mina engelska vänner
Peak District
NHS är fantastiskt

Men det är en fråga som kommer upp titt som tätt. Man vet aldrig. Hur är det med er andra utlandssvenskar? Vad talar för och emot?

Engelsk TV vs svensk TV

En Önskerubrik från Trillingnöten.

Svensk TV vinner för det första. Absolut. Jag tittar överlägset mest på svensk TV.

BBC är alltid proffsigt och snyggt. Men just därför lite tråkigt. Förutom när det gäller nyheter, då uppskattar jag tydligheten och snabbheten. Naturprogram har de också ofta väldigt välgjorda.

Jag tittar annars mest på andra kanaler. Dancing on Ice gillar jag, motsvarigheten till Let's Dance, fast på is. Fullt med engelska såpastjärnor.

Ibland tittar jag på kultsåporna Emmerdale, Coronation Street och Eastenders.

Mest är det amerikanska knaskanalen TLC som fångar mitt intresse. Program som Honey Boo Boo och Breaking Amish tycker jag är roliga. Och Long Island Medium. Kan man se detta i Sverige?



Jag har bara en enda vän som delar min entusiasm for TLC. Jag försökte visa min mamma i julas, som var alldeles förfasad.

Min framtidsplan

Första önskerubriken blir från Trillingnöten, en trogen önskare! Dina andra önskeinlägg kommer senare.

Min framtidsplan. Vad har hänt om tio år, undrar Trillingnöten.

Det kan man verkligen undra. Tio år, det är lång tid. Då är jag 42.

Jag tror och hoppas att vi bor kvar i vårt lilla tegelhus. Högst troligen med ett par katter. Vem vet, kanske en liten stålbebis också. Där har jag ännu inte bestämt mej. Jag skulle kunna tänka mej att vara fosterfamilj eller kanske extrafamilj till barn med särskilda behov.

Jag jobbar förhoppningsvis mindre och reser och har mer roligt. Kanske har mina föräldrar flyttat hit? Jag vill ha hunnit med en långresa till amerikanska södern där jag ska göra en turne på olika diners och äta bisarrt stora mackor med fläsk och ost. Som i det här programmet:



Jag skulle väl tro att jag fortfarande är gift. Till death do us part, har jag ju sagt 2007. Glöm inte att det gäller i himlen också, brukar maken säga. Han är orolig att det finns nåt litet loophole där, att så fort man kommer till himlen blir alla fruar Happy, Happy och ser äntligen en chans att hitta en annan karl. Men jag har lovat om himlen också.

Om jag får önska hej vilt så hoppas jag förstås att jag på något sätt lyckats öppna min fantasirestaurang Kött, sås och potatis.

Var inte blyga, önska mera!

En till omgång?

Jag sitter och ströläser bakåt i bloggen och kom över några inlägg i ämnet Önskerubriker. Det har varit två omgångar redan, som kan hittas under etiketten "Önskerubriker" här till vänster, men det kan kanske vara dags för en ny runda? Jag tycker att det är roligt att skriva och roligt när det önskas, och det finns allt lite nya läsare sen sist.

Finns det någonting ni önskar ett inlägg om?

Önska, bara önska!

Februari i Botanical Gardens

Rhododendronbuskarna börjar blomma. Solen strålar och faktiskt värmer. En aning om hur vacker våren kommer bli.

Önskerubrik 9 "Den bästa dagen i mitt liv"

Den bästa dagen i mitt liv är den allra sista önskerubriken, från Trillingöten förstås.

Jag tror nog att den bästa dagen i mitt liv fortfarande väntar på mej. Men hittills, Lanzarote-semestern tror jag faktiskt. Det var precis vad jag behövde just då. Lugn, sol och Aftonbladet en dag senare från Sverige, läsandes i solstol. Jag hoppas på just en sådan resa iår igen.

 

Önskerubrik 8 "Den värsta dagen i mitt liv"

Den värsta dagen i mitt liv, har Trillingnöten önskat.

Det har varit ganska många svåra dagar i mitt liv. Ingen har varit direkt värst. Jag har byggt upp en styrka och ett skydd som gör att jag orkar med det mesta. Jag har inga illusioner. Samtidigt kan jag bli glad av allt möjligt. Jag lägger märke till att möjligt. Söker en ärlig balans. Är någonting orättvist och smärtsamt så är det orättvist och smärtsamt. Sen upptäcker man kanske något om är fantastiskt, och då är det fantastiskt. När jag frågade maken som gått igenom en stor operation på liv och död om hans värsta dag och tänkte att han självklart nämner detta, så säger han “när jag missade en tenta, det var enda gången jag missat en tenta”.  

Så är det, livet. Relativt, som Einstein sa.

Önskerubrik 7 "Jag har aldrig hört på maken!"

Jag har aldrig hört på maken! säger Trillingnöten som jag förmodar vill höra om någonting chockartat.

Jag är inte särskilt lättchockerad men den där tårtbilden på en särskild skrattande politiker och den levande konstnärinnans intima delar var ganska chockerande. Jag har inte riktigt ord för att beskriva detta så då gör jag inte det. Men jag har aldrig hört eller snarare sett på maken.

När Carl Bildt och Friggebo sjunger We Shall Overcome. Jag har aldrig hört på maken! Så enormt roligt detta är. Bildts blick, lite flackande. Bu-ropen. Sången. Underbart.

Önskerubrik 6 "Vem skulle spela mej i filmen om mitt liv"

En rolig önskerubruk att fundera på, från Trillingnöten. Min första ingivelse var Helena Bergström. Hon är rakt på sak, känslosam, skrattar mycket, fast så lika är vi kanske inte utseendemässigt. Men det kan man fixa säkert. Och hon får inte gråtsnora. Om Helena inte vill så kanske min agent kunde fråga Ulla Skoog. Jag känner mej ofta som henne i sketchen från Yrrol när de har möte inför chefens födelsedag.



Nästa fråga är ju vad filmen om mitt liv egentligen skulle handla om. Det skulle bli en ganska långtråkig film om när jag pratar i tre telefoner samtidigt vid mitt skrivbord på kontoret, väntar på bussen i ösregn, äter salta pinnar framför datorn i soffan och sitter och drömmer om pensionen på en sten i skogen. Men Helena kommer kanske på något att piffa upp storyn med.

Önskerubrik 5 "Godis i England vs Sverige"

Engelsk kakbuffe från award-ceremonin i Town Hall

Det är förstås Trillingnöten som önskat igen, en rolig rubrik!

Det kan tyckas banalt men en sådan sak som sötsaksutbudet kan vara skillnaden mellan ljus och mörker ibland. När inget annat hjälper så gräver jag fram en bit Marabou som jag gömmer i garderoben och det är den bästa medicin som finns. Engelsk choklad går inte att jämföra. Tyvärr. Den är för söt och smakar inte mjölk som Marabou smakar mjölk.

Smågodis finns inte här även om Karamellkungen så sakteliga börjat etablera sej i stora affärer men oftast finns bara trista sorter och nästan inget lakrits. Engelskt godis i små påsar smakar bara socker och brukar rikta sej till barn och vara neongrönt och rosa.

Underbara härligheter som kanelbullar, biskvier, prinsesstårtor och semlor finns det inte heller. Torra scones med smöraktig grädde, sliskiga cupcakes och möjligen en blek variant av wienerbröd får man nöja sej med.

Däremot är detta chipsens förlovade land. Det finns alla varianter man kan tänka sej och är verkligen hur gott som helst, jag älskar salt- och vinägerchips. Det väger ändå inte upp godisbristen särskilt, men alltid är det något. Just godis är jag faktiskt sällan sugen på egentligen, det är mer choklad jag saknar och svenska bakverk. En pistagebulle från Konsum till exempel vore himlen just nu.

Önskerubrik 4 "Mitt bästa minne från barndomen"

Mitt bästa minne från barndomen, det är det Trillingnöten som har önskat.

Det var svårt. Barndomen är så mycket: minnen och känslor och nostalgiskt skimmer, glömska och efterkonstruktioner. Jag minns små intensiva ögonblick som kanske inte är något särkilt fantastiskt, men jag minns dem förmodligen av en anledning. Det finns resor och kalas och långa timmar och lov av lek som förmodligen var de bästa dagarna, men jag minns dem inte särskilt.

Jag minns när jag var kanske två år, kanske tre, och mamma gick vilse i lingonskogen. Jag minns hur pappa tutade med bilen och hur det lät.

Jag minns när jag var fyra och hade en liten mini-kundvagn i mataffären och kände mej vuxen, och att några tanter tittade vänligt på mej och sa någonting snällt, hur jag blev fylld av ilska över att vara liten och inte räknas och kunna gå med kundvagn på riktigt, utan att det liksom såg roligt ut.

Jag var nog i ungefär samma ålder när jag låg på asfalten på gångbanan och vrålade efter eller före ett tandläkarbesök. Jag minns inte riktigt vad jag var arg för, bara att jag var vansinnigt arg. Jag minns den känslan av blind och ren vrede som man inte riktigt får som vuxen på samma sätt, ilska är på något vis alltid aningen filtrerad och blandat med något annat numera.

Jag minns när jag var en fem år sådär och mormor och jag spelade boksavsspelet som var någon enklare variant av Alphapet och jag la ord som bil och blomma och mormor la ordet lastbilschaufför. Just det ordet kommer jag ihåg för jag tyckte att det var ett konstigt sätt att stava det på, och så hade mormor använt nästan alla de små bokstavsbitarna i hela spelet för att få ihop till det. Jag minns hur jag tänkte att sådana ord vill jag också komma på.

Jag minns när jag var sex år och kom hem från lekis och ringde på porttelefonen och mamma inte svarade på ett tag. Kanske var hon i tvättstugan. Jag minns att jag kände en stor oro som var större än mej själv och som jag inte visste vad jag skulle göra med. Så kände jag hur en hand skopade upp den och jag fylldes med förtröstan att vad som än händer så är jag inte ensam, och att allt kommer att gå bra. Den känslan vilar jag ännu i.

Jag minns när jag var kanske åtta år och lågstadiefråken frågade om vi kunde namnen på några svenska tidningar och jag sa “Dagen”, hur hon log på ett hånfullt sätt och lät mej förstå att den tidningen inte räknades.

Jag minns när jag var nio eller tio och vi hade vår första lektion i engelska och jag kunde det engelska alfabetet och läraren frågade mej irriterat varför kan du det? Jag minns den känslan av skam och av att ha gjort någonting fel utan att förstå hur.

Jag minns när jag var elva eller tolv och satt och surade i en stor T-shirt hela sommaren för att min kropp förändrats så plötsligt och jag inte hängde med och en gubbe hade tittat på mina bröst och sagt apelsiner. Tonåren hade jag då tror jag, sen blev jag rätt lill-gammal och ganska vuxen.

Det var den barndommen. Ett bästa minne? Kanske en dag i pulkabacken när jag inte tänkte eller kände eller mindes någonting särskilt alls, bara fart och lycka.

Önskerubrik 3 "Detta hade jag gjort om jag bott kvar i Sverige"

 

Detta hade jag gjort om jag hade bott kvar i Sverige, undrar Trillingnöten. En inte helt lätt fråga att svara på, för jag har lite svårt att tänka mej att jag skulle ha bott kvar i Sverige. Nu har jag bott i England I 6 år. Det är ganska länge.

Jag hade en stor lust att resa bort och vartifrån jag fick drivkraften att flytta och etablera mej i ett helt nytt land utan en enda släkting vet jag inte, men den fanns där och var okuvlig. Maken var ju bara en simpel pojkvän då, också han utan någon familj i Engand. När jag tänker tillbaka på hur det var den första tiden, hur jag sökte jobb, blev intervjuad för att få mitt National Insurance Number (ungefär som ett engelskt peronnummer), ansträngde mej för att förstå sheffieldska och hankade mej fram på en 600 pund i månaden ungefär, undrar jag vart jag fick energi ifrån. Dock så känns detta, plus min avklarade lärarpraktik i förorten och min tenta i modern litteratur i en gigantisk gymnastiksal i Sheffield, som att jag klarar nästan précis vad som helst. Det är känsla jag är tacksam för. Så kanske skulle jag klara att flytta tillbaka till Sverige också.

När jag gick i högstadiet diskuterade jag och min kompis Stockholm och hur det är att höra hemma någonstans. Hon hade bott på en annan plats i Sverige ett tag och nu flyttat tillbaka. Hon sa att Stockholm är inte hemma. Inte om man bor i förorten. Stockolm är hemma för folk på Söder som heter Felicia och aldrig har åkt pendeltåg. Det där tänker jag på ibland. Uppdelningen. Pendeltågsstationen. Pressbyrån. Pizzerian. Den gamla vackra kyrkan som glöms bort. Skolor i DDR-design. Likadana. Emellan förorterna och staden och förorten: skog. Motorväg. McDonalds. En fabrik. Man liksom bor i förorten, men man lever inte där. Jobbet är i stan. Universitetet. Långa restider. Tunnelbana. Stressgången. Bion. Affärerna. Kafeer, restauranger, utelivet. Vem umgås på den lokala pizzerian? Jag skulle sakna England, pubarna, umgänget över åldersgränserna, mångfalden och mångkulturen som har kommit längre än i Sverige och är välfungerande på ett annat sätt.

Hade jag aldrig flyttat hade jag ju inte förstått detta. Jag hade nog jobbat som lärare eller pluggat vidare i någon mindre stad i Sverige. Jag hade kanske trott att Sverige är världens bästa land och att allt vi gör är standard för andra länder att nå upp till.

Kanske hade jag engagerat mej politiskt och lagt all energi på det. Struntat i karlar, köpt en katt.

Önskerubrik 2 "Bussar, spårvagnar och tåg"

Om Sheffields komunikationer har min mamma önskat ett inlägg.

 

Kommunikationssystemet i England är lite speciellt – om man inte tänker efter före så kan man behöva köpa 3 olika dagsbiljetter för en resa genom stan. Det är privatiserat och en mängd olika företag samsas om tåg-, buss- och spårvagnstrafiken.

I Sheffied är företagen Stagecoach och First de största, jag skulle tro att de är störst över hela landet. Det finns även en mängd mindre företag, till exempel TM Travel som kör de flesta av bussarna ut till Peak District. Stagecoach är företaget som har hand om spårvagnen i stan, så vill man åka spårvagn ska man se till att det är deras biljett man köper. Köper man en First-biljett kan man nämligen bara använda den på deras bussar, inte på något annat företags, eller spårvagnen. Företagen samarbetar på så sätt att de brukar köra varannan buss på en särskild sträcka, så att man kan komma dit man vill med båda typer av biljetter. Men det är ändå ett otympligt system för resenärer. Till exempel skulle jag gärna vilja kunna åka min lilla by-buss från Peak District raka vägen till kontoret varje dag, men eftersom jag behöver åka i och runt Sheffield så måste jag i så fall också köpa en spårvagnsbiljett. Då blir det ganska dyrt. Istället går jag en bit till närmsta Stagecoach-busshållplats, åker in till stan, sedan spårvagn upp till kontoret, trots att jag skulle kunna åka en buss raka vägen. Dessutom, alltid när jag väntar på en buss hem så brukar det komma 5 First-bussar innan min Stagecoachbuss kommer. Jag missar kanske en halvtimmes värdefull hemma-tid på det. Irriterande, särskilt om det regnar. Ibland köper jag bara enkelbiljetter för att kunna välja mer fritt men då kan man behöva spendera runt 5 pund om dagen. Eftersom jag inte sällan har 7-dagarsveckor kan det bli 35 pund – mycket när ett veckopass med Stagecoach kostar 13 pund.

Det finns också en mängd olika tågföretag och man kan köpa sina biljetter genom de olika företagens hemsidor om man vill, men även på nationalrail.co.uk som är någon slags motsvarighet till SJ:s sida. Man kan köpa en dagsbiljett på stationen om man ska på en liten utflykt, det brukar jag göra eftersom det är enklast och man kan hoppa på vilket tåg man vill, allt ifrån skruttiga små tuff-tuff-tåg till gigantiska moderna snabbtåg som är framme innan man hinner blinka – däremot är det dyrare. Man kan få biljetter för extremt låga priser om man är ute i god tid men då måste man passa just det tåget, just den tiden. När jag åker till London brukar jag alltid ha bokat först, men det är alltid en stress att man ska hinna med tåget. Missar man det så blir biljetten hejdlöst dyr som sista minuten-köp. När jag och mamma åkte till Edinburgh så hade jag fått en riktigt bra deal men det gällde ju att bytena skulle klaffa och att man hittade rätt perong på två minuter.

Summan av detta är att man helt enkelt måste planera en hel del för hur man ska ta sej till olika ställen och vilket dags- eller veckopass man ska köpa för att det ska löna sej. Det positiva är väl trots allt att man kan köpa bilijetter direkt på bussar, tåg och spårvagnar – detta krångel i Stockholm med sms-biljetter och annat trams gör mej alldeles vimmelkantig. Som turist i Stockholm är det extremt dyrt eftersom man inte tjänar någonting på dagsbiljetterna och veckopassen som finns medan man som pendlare har det ganska bra. Här är det tvärtom.

Önskerubtik 1 "Vuxenutbildning"

Vuxenutbildning i England har min pappa önskat som rubrik.

Förstås kan man gå på universitetet om man vill även här på äldre dar. När jag pluggade litteratur i the Arts Tower träffade jag en 83-årig dam vid kaffeautomaten som läste matematik och filsosofi. Det är inte "gratis" att studera på universitetet utan höga terminsavgifter, men det finns bidrag att söka om man har speciella omständigheter, små barn att ta hand om och så vidare.

College är kanske mer vanligt. Man kan läsa kurser i baskunskaper som räkning och läsning, och även kurser som leder till yrkesbehörighet, till exempel kock eller barnskötare. Även här finns bidrag att söka om man till exempel på grund av sjukdom eller ett handikapp inte haft möjlighet att få ett arbete. Det finns många fantastiska kurser i ämnena Life Skills och Practical Skills anpassade för studenter med ett förståndshandkapp där allt ingår som vi kanske tar för givet: att laga lunch till sej själv, att läsa en busstidtabell, varför man måste ha mjöken i kylen och glassen i frysen och vad man ska göra om man blir sjuk, exempelvis. Det är något jag verkligen hoppas att Sverige tar efter, där många med förståndshandikapp förväntas odla sina intressen för att dreja, måla med vattenfärg, sopa golv och jobba gratis. Här har jag sett flera studenter som efter kurser i Life Skills och Practical skills gått vidare till en yrkesutbildning och fått ett jobb, ett vanligt, meningsfullt jobb.

Det finns även en mängd kurser i engelska, ekonomi och datakunskap, salsa, matlagning och konst som drivs av frivilliga på kvällar och helger för en mycket liten summa.

Så det finns gott om möjligheter till utbildning som vuxen i England om man är driven, beredd att ha ett extrajobb på kvällar och helger och med förmågan att undersöka många möjligheter på egen hand.

Önskerubrik 24

Detta är den sista önskerubriken, det blidde 24 stycken, som i en julkalender! Såvida inte någon vill önska flera, det vore bara roligt.

"Människorna i mitt liv" har Trillingnöten önskat.

Det är mamma och pappa förstås, och maken. Mina barndomsvänner i Sverige och mina nyare vänner i England. Jag har inga syskon och inga barn och inga mor- eller farföräldrar i livet. Men jag har alla människor i Sheffield, alla ensamma gubbar i keps på puben, alla rökande tanter på lördagskvällarna i neonrosa klänningar och hårsprayade sockervaddsfrisyrer, alla förvirrade studenter som är ivägen, den snälle mannen på apoteket och indiern i takeaway restaurangen på hörnet som kommer ihåg att jag gillar lamm i mild sås med ris allra bäst, den pratsamma kassörskan på Tesco, tjejerna på Deli West, alla personer jag har mött genom jobbet och genom makens jobb. Och så alla människor jag har lärt känna genom bloggen och deras bloggar! Det är väldigt roligt. 

Människors möte
 
Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,
därpå skiljas i fred:
sådant var fämlingars möte
enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.

(Hjalmar Gullberg)

Önskerubrik 23

"År 2050" önskar Trillingnöten som rubrik.

Om 40 år ungefär alltså. Då kommer jag ju vara pensionär och åka spårvagn hela dagarna förhoppningsvis, lösa sudoku och baka bullar. Om man tänker tillbaka istället, 40 år tillbaka i tiden och hamnar på 70-talet, så här ju ändå inte så oerhört mycket ändrats sen dess. Det fanns bilar, datorer, elektricitet och telefoner då också. Så om 40 år, jag tror inte att det blir några stora förändringar, förutom att vi kanske snarare dragit ner på tekniken och bilåkandet för att planeten inte ska ge upp helt och hållet. Vi har kanske tröttnat på mobilerna, som förmodligen bevisats ge cancer i hjärnan och allt möjligt obehagligt, och gått tillbaka till en vanlig hederlig telefon istället. Tåg och spårvagn är den nya grejen, man kan åka tåg överallt! Internet tror jag fortfarande kommer användas dock, och TV finns nog inte längre. Engelskan som språk börjar ta över mer och mer. Det skulle vara fantastiskt om man kunde bota fler sjukdomar än idag och om samhället blivit öppnare för olikheter. Så hoppas jag att det blir!

Önskerubrik 22

"Finns det liv i rymden?" undrar Trillingnöten.

Nej, jag tror nog inte det, trots att det vore ett sånt oerhört slöseri av rymd. En och annan liten bakterie kanske. Men människor eller aliens eller så, nej, det tror jag inte. De får gärna hälsa på och överbevisa mej!

Vad tror ni, finns det liv i rymden?

Önskerubrik 21

"Hur tror du att ett riktigt bra skolsystem skulle vara upplagt?" undrar min mamma. Sannerligen ingen enkel fråga!

Nu vill jag inte låta som Björklund, som inte alls är någon favorit, men jag tycker ändå att själva vitsen med skolan ska vara allmänbildning och att barn och ungdomar lär sej verktyg och strukturer så att man i framtiden ska klara av ett arbete och fungera i samhället. Sådana saker som att komma i tid, göra läxor, komma ihåg att ta med sej sina skolböcker och penna till lektionerna, tilltala folk artigt, lära sej att räkna matematik som man behöver i vardagen, att kunna läsa olika typer av texter, att kunna skriva ett CV, ett brev och en uppsats, kunna hålla ett enkelt tal och en enkel debatt, kunna redogöra sakligt för en händelse oavsett ämne, kunna betala en räkning och laga en omelett, ha kunskap om de största händelserna i modern historia såsom världskrigen och revolutionerna, veta vad en demokrati och diktatur är, kunna nämna de största världsreligionerna, någotsånär veta vart världens länder ligger på jordgloben och göra sej förstådda på engelska.

Det tycker jag inte är för mycket begärt! Ändå verkar det brista både här och där. För mycket tid i skolan läggs på oändliga bokrecensioner, upprepat räknande av likadana tal utan att förstå sammanhangen i matematikens värld, detaljerade prov om de svenska konungarnas leverne, järnåldersläger där man hoppar omkring i särkar och äter barkbröd och litteraturhistoria.

Just hur man skulle se till att eleverna lärde sej just detta ovan har jag ingen aning om. Man skulle börja, tycker jag, med att höja lärarlönerna, ha mindre klasser och se till att alla de elever med speciella behov fick dem tillgodosedda med extra utbildad personal och flexibla lektioner. Då spelar det kanske egentligen ingen större roll vilken läroplan man följer. I mångt och mycket håller jag också med om åsikterna i detta sommarprat.

En tänkvärd dikt av BJ Webb får avsluta, skriven med barn som har Aspergers syndrom i åtanke, men jag tycker den säger mycket om skolan överhuvudtaget och jag tror att många barn kan känna såhär:

My name is Charlie; I'm different to you
I don't see the world the same as you do.
You see a classroom and I see a chair
I don't always notice what else is in there.

Too much information keeps coming my way
It's so hard to cope with, day after day.
You show me so much that I don't always see
One step at a time is the best thing for me.

Bright lights and loud noises upset me so much
An unusual smell, or somebody's touch.
When you look in my eyes and I'm looking away
I'm not being rude if I don't hear what you say.

I'm not being awkward; I'm just doing my best
I'm striving so hard to be just like the rest.
The times when you think I've not really tried
If only you knew how that hurts me inside.

I want you to like me the way I like you
If only you saw things from my point of view.
Your life and my life both run parallel
Yours seems like heaven, mine's sometimes hell.

Whenever you're frustrated at the things that I do
Remember
You could have been me and I could have been you.

© B.J. Webb. 2007
 (about his grandson, who has Asperger's syndrome)