Eight Days a Week var fantastisk att se, och kanske nästan ännu bättre var de 30 minutrarna efteråt från Shea Stadium när Beatles spelade där år 1965 för 55 600 åskådare. Man fick faktiskt nästan känslan av att vara där, de har jobbat hårt med dessa gamla filmupptagningar och ljudet var så bra.
Jag är ett extremt nördigt beatlesfan och jag tyckte ändå att man fick någonting nytt med filmen, framförallt framkom det hur unga de var under dessa turnerande år och jag överraskades igen över deras extrema talang och magin mellan John och Paul.
På vägen såg vi ett nytt bidrag till graffitifestivalen på söndag i the Sheffield Vintage Quarter. Kul att följa konstnärerna.
4 kommentarer:
Det var en stor upplevelse att vara på denna världspremiär! Så roligt och en fantastisk kväll! Och tänk så helt otroligt skickliga och musikaliska de var, något alldeles speciellt.
Du fick fina kort på väggen där, fint gjord med grävlingen, kul att se när killen målade, skicklig han också.
Mamma: jag akte just forbi vaggen igen och killen malar fortfarande, har fatt en del lika toner nu.
Ser att beatlesfilmen fatt ratt dalig kritik i Sverige utom i Expressen. Tvartom har. Mycket hyllad.
Här är en annan Beatles-fantast. Ja, i alla fall var jag det.
Jag tyckte nog bäst om dom första skivorna.
Elisabet: de hade helt otrolig energi dar i mitten pa 60-talet. Sa kul att se! Rekommenderar verkligen filmen.
Skicka en kommentar