Heliga kor

Bildkälla

Jag stannar till vid korna. De kommer fram allesammans, långsamt och avvaktande. Länge, betraktar de mej, och jag dem. Jag ler lite åt att det går en elledning genom deras hage, markerad livsfarlig, och den använder de som klianordning. Sen tänker jag att man kanske inte ska le på ett sådant liksom förmätet sätt framför en flock kor som ändå är heliga i vissa kulturer. Lugna starka ödmjuka moderssymboler. De kanske inte är dumma eller ovetande, de kanske helt enkelt skrattar faran i ansiktet. När jag tänker det böjer sej en ko fram och försöker slicka på kameran. Vilken fin ko du är säger jag, jag gillar denna extra mycket och intresset verkar vara ömsesidigt.

Där står du och är en ko, konstaterar jag sen, och jag tror att kon också är rätt säker på att där står jag, och är en människa i största allmänhet. Kanske, i vår herres hage som vi ju ändå delar även om våra hjärnceller är upptagna med helt olika ting, så är vår betydelse, när allt kommer omkring, nog varken särskilt mycket större eller mindre än den andras. Vi har vår plats på denna jord båda två utan att ha någon aning egentligen om målet och meningen med det. Med denna insikt känner jag mej underligt nog mycket tillfreds och uppmuntrad och när jag vandrar vidare går kon med mej ända tills muren tar stopp och då ser hon efter mej en stund. Sista gången jag vänder mej om står hon åter och kliar sej mot den livsfarliga elledningen.