It says it all

I once saw a guy who was about to jump from a bridge. I said "don't do it!"
He said, "Nobody loves me."

I said, "God loves you. Do you believe in God?"

He said, "Yes."

I said, "Are you a Christian or a Jew?"

He said, "A Christian."

I said, "Me, too! Protestant or Catholic?"

He said, "Protestant."

I said, "Me, too! What franchise?"

He said, "Baptist."

I said, "Me, too! Northern Baptist or Southern Baptist?"

He said, "Northern Baptist."

I said, "Me, too! Northern Conservative Baptist or Northern Liberal Baptist?"

He said, "Northern Conservative Baptist."

I said, "Me, too! Northern Conservative Baptist Great Lakes Region, or Northern Conservative Baptist Eastern Region?" He said, "Northern Conservative Baptist Great Lakes Region."

I said, "Me, too! Northern Conservative Baptist Great Lakes Region Council of 1879, or Northern Conservative Baptist Great Lakes Region Council of 1912?"

He said, "Northern Conservative Baptist Great Lakes Region Council of 1912."

I said, "Die, heretic!" And I pushed him over.

• Voted 44th funniest joke of all time in "The 75 Funniest Jokes of All Time" in GQ magazine (June 1999)

Emo Phillips

[edit]

Vinterdetaljer

Man lägger märke till nya detaljer i stadslandskapet när det är snö. Små alldagliga saker som plötsligt sticker ut.

Det finns något bortom bergen

Idag skulle jag och min kollega ta vår alldeles vanliga lunchrast. Bakom oss stapplar en man fram mödosamt, jag ser honom i ögonvrån. Först tänkte jag att han helt enkelt var gammal och lite skröplig, sen förstår jag att han är berusad och som alla andra fortsätter vi att gå. Men så får jag en känsla i magen att vi måste stanna, och jag säger till min kollega att det är något som inte riktigt stämmer. Både jag och min man kan bli svårt sjuka ibland, jag tänker att det skulle kunna vara något utöver alkoholen, och så tänker jag att han kanske är någons man, och alldeles säkert någons barn, och min kollega får samma känsla och vi stannar, och vi frågar hur det är, och han är så väldigt ensam, och ledsen och villrådig, och så plötsligt ramlar han, och det skulle ha kunnat vara alldeles på spårvagnsspåren men för att han tittar på oss ramlar han innanför på trottoarkanten, och vi ringer ambulans, och plötsligt stannar det en massa människor som vill hjälpa till, men så kommer ambulansen, och det hela verkar gå bra.

Så skört är livet och Kristina Lugn har sagt det på sitt typiska cyniska och tragikomiska vis att döden lurar i varje gathörn och varje gång man skär falukorv med en stor kniv är man den nära (”(B)redvid varje falukorv jag skurit upp / har döden stått och nickat menande / mot den dyra knivens vassa egg” ur Bekantskap önskas med äldre bildad herre).

Jag funderar på det där med döden och begravningar efter min mors debattstartande inlägg, att det är en skillnad på att se begravningar som ett farväl och en sista färd, och jag tänker att det är någonting i just det som gör det krångligt i ett sekulariserat samhälle. Det som gör att man kanske struntar i att alls ha en begravning. Har man sagt farväl på sjukhuset och tycker att en kristen begravning är full av tomma fraser, vad ska man då med en begravning till. Det är så resonemanget ofta är, enligt ett inslag på SVT som jag skrev om förrut, bakom "direktare"som blir alltmer vanligt - från bårhuset direkt till graven, eller ibland är det någon äldre människa som inte vill ställa till besvär eller slösa pengar.

Tar man farväl utan några religiösa inslag så är de anhörigas önskningar kanske viktigare än den som har dött? Men om den döde har en förvissning om hur den sista resan ska bli, och vill bli begravd enligt sin tro, är den dödes önskningar då viktigare än de närståendes? Vad händer om de inte känner sej bekväma i sitt farväl i en miljö som inte är deras?

Jag funderar på det där att många tycker att det är så viktigt att skriva hur man vill ha det på sin egen begravning. Jag kan inte riktigt se det så. Livet måste väl vara det viktiga, där minnena ska finnas, och de levandes farväl. Visst skulle jag kunna börja tänka på hur jag skulle vilja ha det, ja folk väljer ju färg på kistan och allt möjligt och nog vore det en fin tanke med en sirlig engelsk sten som det kommer växa mossa på och som kommer börja luta om en femtio år, men mest av allt så vill jag ju att de som står närmast mej när den dagen kommer har en så fridfull dag som möjligt. Inte vill jag att de ska stressa över vilken musik jag vill ha eller om det är fel färg på blommorna eller om det trots allt blir en borgerlig begravning i en sporthall för att jag har flyttat tillbaka till Sverige och inte hunnit nästla in mej i all byråkrati, om det skulle vara respektlöst mot min tro, nej så vill jag inte att de tänker.

Om det finns något bortom bergen, nog tror jag man kommer dit ändå. Allra viktigast, sådär så jag känner det i magen, är alla människors lika värde, och att nästa gång det är någon som håller på att ramla ut i gatan, skulle det kunna vara du eller jag.

Om man blir en direktare, vad har man för värde då? Det tål att tänkas på.

Vinter vid Banner Cross

Massvis med snö här uppe på kullen!

Här var det iskana tidigare och backen är brantare än den ser ut

Vasaskeppet, Gamla Stan och skärgården, men störst av allt är Konsum

Ikväll har jag jobbat sent. Väldigt många möten, jag har nog inte gjort annat än att ha möten. På sätt och vis en ganska trevlig dag, bättre än att sitta fastnaglad vid telefonen och datorn. Det har så smått börjat töa och bildas livsfarliga istappar. När jag gick hem vid niotiden var det helt öde ute. Inte en människa. Tyst, sånär som på rassel i skogen när tung blöt snö faller ner från grenarna. Ett nytt ljus, med snön och gatlyktornas sken i lätt dimma. Maken cyklar på motionscykeln i djup koncentration och jag läser väderprognoser. "Tänk", säger han plötsligt drömmande, "vad jag längtar tills vi åker till Sverige och vi kan handla på Konsum".

Trädgården i ny skepnad

Man känner knappt igen sej men det här är vår trädgård i snötäcke. Våren känns ännu längre bort, men vackert är det.

Sheffield i snöskrud

Bilder från lokaltidningens läsare. Vilket vinterland!