God Jul!

God Jul önskas alla bloggläsare från ett litet hus högst upp på en av Sheffields branta kullar!

Julen och ensamheten

En skön dag idag. Efter en sovmorgon, god frukost med julskinka, flera koppar kaffe, lite Paracetamol och slötittande på TV så känns allt mycket bättre. Läser jultidiningar och lagar två stora formar med Janssons frestelse.

I en av jultidingarna läser jag om en familj som har en stor jullunch varje år i början av december, och då måste alla deras vänner ta med sej ett hemmapysslat julgranspynt, ja det måste vara hemmagjort annars godkänns de inte. Just så säger de, vad jag kan förstå helt utan någon slags ironi.

I ett TV-program, det med Hanna om det Perfekta Livet, hör jag Owe Wikström säga att även om många äldre är ensamma, så är det människor mellan trettio och fyrtio som är allra ensammast.

Jag undrar om det har någonting att göra med den där enorma ytligheten som sprider sej som en pest alldeles särdeles på facebook. Att de vänner man trots allt har och hinner träffa mitt i karriären och småbarnsåren, de ställer man vansinniga julpyntskrav på. Man ska ta med fiffiga presenter, egen pepparkaksdeg i en burk med spets. Där bland de som förväntas stå en närmast, där man ska kunna pusta ut och berätta om sin skiljsmässa eller förestående kollaps, så ska man även där bli bedömd, för sitt julpynt av alla omöjliga ting. Det blir en charad, helt enkelt. Det är ganska sorgligt. I det där jultidningsreportaget hade det varit härligt med en liten kommentar om vikten av den där jullunchen. För efter festen så tog de ner allt julpynt igen, för att klä granen med egna saker dagen före jul. Vitsen med alltihopa ifrågasätts inte.

På SVT läser jag om att begravningar numera inte alls är självklara. Många skippar helt enkelt att begrava sin förälder, för de har ju tagit farväl redan på sjukhuset eller hemmet. Och så slipper man ju betala en massa pengar, men de vågar de inte skriva i artikeln. Förrförra året var jag på en så väldigt ensam begravning, med bara vårdpersonal där, och jag pratade en stund med prästen som uttryckte sin glädje att vi hade kommit. Fast det bara var en handfull människor. Om du visste, sa han då, så ofta som det inte kommer någon alls. Jag trodde att jag hade sett det allra ensammaste, men så fel jag hade. Detta att inte vilja ställa till med något besvär och bli en så kallad "direktare", det var ännu värre. Det känns som ett farligt led i att jämföra och döma varandra såsom vi redan gör, från julpynt till om man är värd att slösa ett farväl på.



Världen flätas tätatre och tätare, men ensamheten verkar bara bli djupare. Det känns i sammanhanget bra att jag ska jobba på juldagen med någon som annars hade varit helt ensam. Det skulle kännas konstigt att vara helt och hållet vilse i facebook-mysskrytet. Det finns nog en mening med det mesta.

Decemberbild

Halv nio vid Hollinsend lördag morgon. Solstrålar fångade av två kyrkfönster. Inte förrän nu har alla löven fallit.

Midnatt råder men det är inte tyst i huset

Hur jag kom till jobbet imorse är ett stort mysterium. Men det gjorde jag. Där jag gick mycket långsamt till bussen i ösreget tänkte jag att jorden gick då alltså inte under.

Lyckades överleva 5 timmar innan jag blev avlöst som tur var. Yrsel och feber men muskelvärken har släppt något. Det börjar mer kännas som en normal influensa. Gick en liten sväng i stan och köpte en fin ljusstake från Konstsmide i en lampaffär på the Moor. Sen satte jag mej på huk i ett hörn undan regnet och väntade på att maken skulle komma och hämta mej, för alla krafter liksom rann ur mej rent fysiskt.

Jag vill helst lägga mej i sängen men får ändå för mej att vi ska julhandla all mat på vägen hem, så att jag ska slippa gå ut imorgon och på måndag har jag mitt jullov och då ska det firas jul om det så är det sista jag gör. På juldagen jobbar jag igen. Jag vill att vi ska ha lite god mat och lite julstämning även om jag inte orkar egentligen. Maken har julstädat efter visst knorrande med vad man kan hinna med på en dag - vi har väldigt olika uppfattningar om sådant. Jag sa att om jag skulle känna efter vad jag hinner och orkar så skulle jag köpa ett litet, litet paket med köttfärs och rulla två små, små köttbullar och så kunde vi sitta med varsin sådan på julafton. Det tog skruv.

I mataffären råder hysteri och det spelas julsånger i entren och folk har spädbarn som de spänner fast ovanpå vagnarna i någon slags bilbarnstol och de större ungarna sitter i själva vagnen och får palsternackor och kalkonben i huvudet. En äldre dam blir alldeles uppskakad när det är slut på riktigt stora laxpaket. När får ni in mer? undrar hon. Det måste väl komma mer! Och medelålders par suckar att julen blir bara värre och värre för varje år som går, och varför skulle de bjuda hem barnen och de jobbiga barnbarnen. Jag tänker att det är ganska skönt att fira bara maken och jag.

Sen fick jag energi från någon okänd källa och ställde mej och stekte köttbullar, inte två utan hundra. De blev oerhört goda och det var som en slags meditation, jag har inte hunnit laga mat på länge. Ute regnar det fortfarande. Britterna verkar nöjda och säger att det var väl tur att frosten försvann. Jag undrar hur det är att inte förknippa julen med snö och kyla. Men rent praktiskt så är det skönt med det milda vädret, det finns inget värre än att ha jour och 60 personer som ringer och säger att de inte kan ta sej till jobbet för att regnet fryst till is.

Men nu ska jag försöka att inte tänka så mycket på jobb. Jag ska försöka bli mer frisk och laga lite Janssons imorgon, förvisso utan ansjovis som tydligen inte är anchovies utan skarpsill som är en annan fisk. Alltid lär man sej något nytt! Engelsk sill har jag köpt också, ska bli intressant. Nu doftar granen riktigt gott, det var kanske en bra ide trots allt med en riktig gran, vi tittar på Frasier och äter glass och lyssnar på regnet. Imorgon är det julafton!

Sheffield by night

Det är trevligt att affärerna har julöppet och man kan strosa genom stan en sen kväll bland alla juleljus. Hetsen har lagt sej lite och de flesta studenter har åkt hem över jullovet - det är som om minst en tredjedel av Sheffields befolkning är borta. Jag äter en tysk Krakauer vid kolgrillen och fikar på Starbucks efter jobbet. Några pensionärer sjunger Christmas Carols. Vid the Sleigh bar dricks det glögg och varm cider. Julstämning råder.

Undergången

Om det här nu är sista dagen innan jordens undergång så har det inte varit någon fanfar direkt. Sover dåligt och vaknar med frossa, feber och extrem yrsel och synbortfall. Värk i hela kroppen. Släpar mej till jobbet, lyckas ställa in några möten och maken kommer och kör hem mej. Sedan dess har jag suttit och glott i en fåtölj för varje gång jag reser mej upp är jag på väg att svimma. Han kommer hem igen snart så då ska jag kravla mej uppför trappan och ner i sängen.

Det regnar och ruskar ute. Huset är stökigt. Jag ska jobba hela julen.

Ska det bli någon undergång får den gärna skynda sej.

Julstjärna

Just här tycker jag att jag har lyckats med julkänslan. Favoritstället i huset! Julstjärnor är verkligen vackra.