Långsamt

Imorse vaknade jag och bäddade sängen för första gången på vad som känns som evigheter - idag skulle jag bara ut och inte tillbringa ännu en dag i den! Gick en liten långsam promenad till den gamla överväxta kyrkogården och samlade kraft så gott det gick. Kvav luft alldeles mätt av blomdoft. Valv av trädkronor. Duggregn. Sanslöst vackert och omöjligt att fånga känslan på bild, men jag försöker.

Björnbären börjar mogna. Vi har en del i trädgården också.

Till råga på allt

Jag känner med fladdermusen i Claes Erikssons underbara fladdermusdrama. En länk finns här och "Trött i fötterna" heter mästerverket, där en fladdermus filosoferar över varför just han måste vara ett sånt urtidsdjur som orienterar sej med ett så primitivt ekosystem att man krockar med allt möjligt om man inte "piper oavbrutet i tjufemtusen hertz". Och sen till råga på allt, menar fladdermusen, när man kommer hem efter en sådan helvetes natt av stressigt zickzackande, så ska man sova hängande i fötterna, som man redan är trött i!

Hängandet i fötterna kan i mitt fall ersättas med "jourtelefon".

Lyssnar, spejar, trippar fram på tårna

Lyssnar på nästan varenda sommarpratare. Det är skönt att bara lyssna, inga andra intryck. Jag lyssnar bland annat på den nya socialdemokratiska partiledaren. Medan jag lyssnade tyckte jag att det var ett ganska intressant program, men nu kan jag bara komma ihåg att han uttalade ursäkt med betoning på andra stavelsen, ur-SÄKT, inte UR-säkt. Det har jag aldrig hört förr. Och att jag la märke till att han adderade en liten förklaring om vem Tage Erlander var. Måste man verkligen förklara för en svensk publik vem Tage Erlander är? Det fick mej att tänka på en av mina favoritsketcher, nedan, samt när jag skulle försvara min C-uppsats och hade hänvisat till olika skeenden i världen under den tiden författarna skrev sina verk, varpå jag fick kritik för att jag inte hade förklarat ordentligt vilka som krigade mot vilka under andra världskriget. Innan jag hann svara sa min handledare någonting i stil med att vet man inte det så hade man inte på universitetet att göra. Ungefär så tycker jag om Tage Erlander.

"Om man inte vet att Thailand är ett land då kan man väl knappt sätta på en radio. Det hörs ju på namnet. Thai-land."

Jag är ganska mycket Morgan Pålsson idag. Jag är trött, sjuk och längtar till julen. Trippar på tårna gör jag också för varje gång jag tar ett par normala steg i normal fart blir jag genomsvettig.

Den här lilla texten piggade dock upp mej en stund. Det är en fråga i en matspalt. En kvinna i Överkalix tycker att det kanske är att gå över någon typ av gräns för normalitet att åka ända till Haparanda bara för att gå på IKEA och nej, INTE köpa värmeljus och bokhyllor, utan för att äta deras jordgubbscheesecake. Det som får mej att le lite extra är att jag tycker att den är så förfärligt äcklig, och att man kan tycka så ofantligt olika. Å andra sidan är de ljumma köttbullarna lite småäckliga de också, och dem åker jag gladeligen ända till Nottingham för. Fast nästan roligast är att kvinnan har bakat inte bara en, utan flera, egna exemplar av jordgubbscheesecake, och tycker att dessa inte kan mäta sej med Ingvars massproducerade. Det tycker jag är så fint, och så sorgligt, och som sagt, ganska roligt också. Läsekretsen uppmanas att skriva in till tidningen med förslag på något som möjligen skulle kunna mäta sej med IKEAs mästerrecept. Underbara Sverige.

Höstmode!

Det har inte funnits så mycket tid till att flanera på stan direkt på sistone, så för att pigga upp mej lite så har jag istället åkt ibland till det stora Sainsbury's i Crystal Peaks eller nu senast till Tesco Extra på The Wicker efter jobbet. De sistnämnda har öppet dygnet runt och är nästan lika roligt som IKEA. Förutom mat finns här en allt möjligt till hemmet samt kläder. Allt ovan är från Tesco. Jag blev himla nöjd. När jag ragglade fram till kassan och kände mej helt och hållet som en urvriden Wettex-trasa utbrister kassörskan nej men oh ett så fint smycke! Och vilken fin zebra-top du har! Så fin du är! Jag är helt övertygad om att sådana händelser är små signaler från himlen. Fast det är en liten kö så tittar hon noga på alla plaggen och säger något trevligt om varje. Så bra smak du har! Ja, så bra det kommer bli! säger hon. Den vita toppen ska hon absolut köpa själv. Och kanske den med katterna. När jag kommer ut är det som att ha gått igenom ett valv av vit energi.

Möjligt umgänge

Det gick inte så bra att ta sej till jobbet igår. Jag försöker; tvättar mej, klär på mej och spyr mellan varje moment. Förvånande långsamt smyger sej insikten på att kan man inte gå nerför trappan utan att behöva ta en spypaus kan man nog inte heller gå uppför en backe till busshållsplatsen. Maken fladdrar omkring som en ilsken mygga och försöker liksom mota tillbaka mej i sängen samtidigt som jag börjar ringa runt för en lösning som jag vet inte finns. Det klarnar mer och mer för mej att jag inte kommer någonstans, både bildligt och bokstavligt. Lösningen som inte är någon lösning, att någon som redan jobbar över sin förmåga ska ta på sej också mitt jobb, får till slut motvilligt ske. Jag avskyr när det blir så. Det går emot min moral och min tro och hela övertygelse som människa. Maken är lite mindre dramatisk. Du fattar väl att du inte kan jobba när du spyr, säger han. Så är det inte mer med den saken.

Tiden som i början av veckan gick så långsamt börjar nu bara flyga förbi. Jag har förlorat begreppet om tid. Den bara går, utan takt. Jag ligger i sängen och lyssnar på svensk radio. Tittar ut genom fönstret. Varje gång jag går nerför trappan så blir jag alldeles genomsvettig. Fast jag duschar lika ofta som vanligt är det varje gång som att skölja av ett lager av urtidssmuts. Jag ligger och känner mej äcklig, trött och irriterad när maken kommer in med en kopp te och en stort leende. Det är så trevligt säger han, att ha tid att umgås lite. Så här mycket har vi inte varit tillsammans på flera år!

Det sjunker in i mej vad det är han säger, och att det är sant. Vi är ibland nästan som främlingar för varandra. Rutinerna efter det vanliga morgonflängandet och innan vi säger godnatt och tittar en stund på TV ihop de kvällar jag inte jobbar natt, de finns inte. Ungefär som när vi flyttade ihop första gången. Jag svarar att är det så roligt att umgås med mej som bara ligger här och svettas, men det är det, lovar han. Du är ju här iallafall. Inte i telefonen eller datorn eller påväg någonstans. Jag hatar dina jobbtelefoner (för tillfället har jag tre), säger han med eftertryck.

Jag har lyssnat på en hel massa sommarpratare som säger att ingenting är omöjligt. Företagsledare, uppfinnare och Christer Björkman. Det har inte hjälpt alls. Jag känner mej mer som Mias olyckliga kvinna som gjort om sej i Go Kväll och läst Att välja glädje och nu förstår att hon inte är glad men att detta är helt hennes eget fel. Utgångspunkterna att köpa sitt första hotell, uppfinna ett batteri eller starta en frisersalong i Borås och sikta uppåt därifrån, känns inte helt förankrade i mitt liv.

Inte heller vill jag köpa en gård mitt ute i ingenstans och skaffa höns, vara voluntär i Asien, starta kafe, sjunga i kör, göra fula silversmycken, gå i kloster eller något annat veckotidningstips för att göra livet roligare.

Jag vill bara hinna vara lite långsam och mej själv. Ska det vara omöjligt?

Hemmets lugna vrå

Det är inte ofta jag befinner mej här hemma, men så här ser det ut på övervåningen iallafall. På nedervåningen råder röra som jag inte gärna vill minnas på bild just nu.

Älskade trappa!

Arbetsrummet - ännu ganska kaosartat

Lilla toan

Mitt fönster

Badrummet

Igenkänning

Så underbar den är, den här lilla texten. Så många barndomsminnen jag har av den, gårdsstädningen. En gång sa en av klasskompisanas mammor till på skarpen, när jag städade lite på en annan gård. "Man ska bara städa på sin egen gård!" sa hon argt. Jag tror att det är ett av mina största problem med samhället. Jag kan inte tänka i fyrkanter.

Städdag, av Claes Eriksson. Galenskapare och ofyrkantig. Kanske min största idol.

Nu på lördag ska vi alla städa
även dom som inte vill.
Även vi som är så små och späda
måste ut och hjälpa till.


Allihopa i vår radhuslänga
sopar gård och krattar grus.
Annars får man sej en jävla känga
och dom eldar upp vårt hus.